sen med en PELILIOT VIL VåM mens byrå, den till de frigjorda mnegrernas skydd upprättade institutionen i södern. Enligt ett telegram från Newyork af den 29 Dec. har krigsministern, på presidentens befallning, suspenderat generalerna Pope och Ord från deras militärbefälhafvarebefattningar i södern och i deras ställe utnämnt .generalerna Meade och Mac Dowell. Det berättas att Förenta Staterna öppnat nya uuderhandlingar med presidenten Baaz om inköpet af Samana Bay på St. Domingo. (ORBIT Krönika. På nyåret skall allting vara nytt. Nya förhoppningar födas i hvar själ och liksom pånyttfödt klappar bvarje:hjerta. Tidningarna annonsera om, ny prenumeration, tala om nya planer och, börja nya följetonger. På kafcerna spelas ny musik, och teatrarna gifva nyårspjeser. Apropos om nyärspjeser, så hafva dessa i år gjort mera väsen af sig än vanligt. Om det är med skäl eller icke må publiken afgöra. Troligen äro de hvarken bättre eller sämre än de kamrater som sofva i ro sedan föregående år. ln nyärspjes är som en dagslända, den lefver alltid ett kort lif. Somliga hyssja för att jaga bort den surrandet insekten, men andra se på den med nöje. Jag känner en för ttare, som en gäng skrefen nyärspjes, och han har berättat mig följande historia, som kan tjena till att karakterisera dessa litteraturens styfbarn som kallas tillfällighetsstycken: En afton i början af December besökte jag en af våra mindre teatrar. Under en af mellan makterna träffade jag direktören,som efter ett kort samtal kastade fram den frågan: Skulle inte ni vilja skrifva mig en nyärspjes? — Omöjligt! Man kan inte åstadkomma något nytt i den vägen. — Åh lappri, herrn som har så goda ideer. — Dessutom är det för sent. — Herrn har hela åtta dagar på sig. — Men jag har ingen plan. — Gör ingenting, den får herrn nog. Och lyckas det sen, så kommer herrn att förtjena pengar. Direktörn blinkade med ena ögat och gick. Hvad skulle jag göra? En blick i portemonmnän gjorde slut på den inre striden, och — åtta dagar senare var pjesen färdig. — Inte sade direktörn då han läste pjesen, — Herr har varit alldeles för mild, — yttrade ren krifvaren. u en riktig republikan! — påstod regissören. — Hvarför är herrn aristokrat? — frågade sufflören. — Kan ni inte stryka det här? — sade kassören. — Här borde läggas något till, — inföll en. När pjesen lyckligt och väl gått genom den lilla censuren möttes den af den stora. — Ni hotar samhällsordningen! — utropade censorn numro ett. — Det är inte min mening. — Ni vill störta monarkien! — sade numro två. — Jag är ingen rabulist. — Ni vill göra er till president i republiz ken! : — Hur kan ni tro? — Ni trampar religionen under fötterna! — Visst inte, — försäkrade jag. Sedan censuren reflekterat och trakasserat en veckas tid, befanns det, att pjesen var helt oskyldig, och alls icke farlig hvarken för stat eller kyrka. — Andtligen kom den stora dagen — fortfor berättaren — då jag skulle få se mina tankar taga gestalt. Vid biljettluckan trängdes publiken och salongen fylldes alltmer. Jag satte mig på en plats der jag minst skulle blifva observerad, men fastän jag var okänd föreföll det mig som om alla betraktade mig med olycksbådande blickar. Quverturen spelades upp och hjertat bultade i valstakt. Ridån gick i höjden och en rysning genombäfvade mig, men snart började jag att svettas, ty hvad jag såg var visst icke det jag tänkt. — Bravo! -— ropade en rö — men på den andra sidan hy: tatör. t — Det är för fint, — sade min granne bakom mig. — Det är alldeles för grofkornigt, -— yttrade grannen framför mig. — Ganska qvickt! — hviskade en ung man. j — Fy då! — invände en annan och satte med en grimas lorgnetten i ögat. När ridån föll applåderade man till venster, men hy. sjade till höger. Några röster ropade på författaren, och helt nära hörde jag en hvisselpipa. ,; Då steg jag upp och gick hem med ovissheten i min I. Hvar finna ledtraden i denna labyrint, reda i detta virrvarr? Hvem har rätt? — frågade jag mig sjelt — applåden eller hvisselpipan? och på det funderar jag än i dag. Här slutade tillfällighetsförfattaren sin berättelse, men jag känner avt jag sväfvar i ovisshet liksom han, och derför ötverlåter jag åt er att upplysa hvem som har rätt. Men kanske att ni först vill se på årets nyärspjeser. Kom då så streta vi uppför backarna till Söder. Der spelar man Herr Larssons Pariserfärdp. Herr Larsson är f.d. exekutionsbetjent och en förmögen man. Han till Amalia Macaroni, dotter af en sydländsk hofmästare, som har en lustig mani att köra ut folk. Larsson har två rivaler, en rik apotekare och hans brorson, en ung och lefnadsglad landtmätare. Då Macaroni far veta att apotekaren har de, flesta fyrkarna är bans beslut fattadt att taza honom till måg, och för att blifva af mtd de anära säger hun dem, att t på ena sidan, sjade en speka, bara för mycket pepprad, —Ij