STOCKHOLM den 4 Jan. Om reformen i hypotekslagstiftningen. Den länge och med otålighet väntade reformen af vår hypotekslagstiftning synes omsider hafva tagit ett steg till sin fullbordan. Enligt hvad kändt är hade, redan vid 1860 års riksdag, rikets ständer uttalat den Asigt: catt egande-rätten till fastighet, äfvensom panträtt deri icke vore af gällande lagstiftning fullt betryggad; samt att en lag, som tryggade dessa rättigheter, likväl ej skulle uppfylla sitt ändamål, om den ej tillika gjorde bevisningen derom lätt och säker. Härtill erfordrades: införande af sådana grundoch hypoteksböcker, som i flera främmande länder blifvit antagna, och innefattade säker och bestämd upplysning om alla, den fasta egendomen i rättsligt hänseende rörande, förhållanden; och anhöllo rikets ständer, att K. M:t täcktes låta utarbeta och för rikets ständer framlägga förslag till de stadganden, som i nämnda hänseenden kunde erfordrasa. Sedan, i anledning häraf, häradshöfdingen P. U. Stenberg erhållit uppdrag att företaga en resa till åtskilliga främmande länder, för att taga närmare kännedom om dessa böcker, och berättelse öfver denna resa afgifvits, har K. M:t, den 6 Febr. 1865, anbefallt utsedde komiterade att utarbeta förslag till stadganden i den af rikets ständer angifna syftning; och detta förslag, med tillhörande formulär till s. k. fastighetsböcker, afgifvet den 10 Juni 1867, har sistl. månad lemnat trycket. De af rikets ständer sålunda angifna brister i lagstiftningen om egande-rätt till och panträtt i fas ighet hafva, under den tid, som från aflåtandet af nämnde skrifvelse förflutit, blifvit alltmera kännbara. Den fullkomliga misskredit, hvari fastighetshypotekerna råkat i vårt land, under det att de i andra länder åtnjuta allt det förtroende, som denna, om den af en ändamålsenlig lagstiftning betryggas, osvikliga säkerhet förtjenar, och den deraf härörande svårigheten för jordegare att, till hvad pris som helst, bereda sig förlagskapital, har hos dessa stegrat otåligheten under afbidan på förändring i lagstiftningen. Det är otvifvelaktigt att det knot, som vid senaste riksdagen uttalades af det s. k. landtmannapartiet, det missnöje, som förspordes öfver bankernas benägenhet att draga till sig kapitalerna, till en väsentlig del har sin grund i den bristfälliga lagstiftningen om real-krediten. Penningen drager sig åt det håll, der den fullkomligaste säkerhet erbjudes. Affärsmannen kan icke hafva någon benägenhet för den personliga krediten, om real-säkerheten är fullständig. — Bar klaga, lika mycket som jordegarne sj , öfver bristerna 1 lagstiftningen om real-krediten, och skulle intet högre önska, än att mot realhypotek, om dessa lemnade säkerhet för en någorlunda bestämd återbetalning, utlemna lån. Men erfarenheten varnar dem i detta afseende: Det häraf föranledda onaturliga förhållande, att län emot real-hypotek vägras, och aldrig utlemnas emot lägre ränta än 6 proc., under det diskontot nedgår till 4!2 och på längre tider till 3 proc., afvänder spekulationen från fastigheterna, och nedtrycker jordvärdet öfver höfvan. Ingen vill, under sådana förhållanden, köpa fastigheter, och då dessa slutligen måste säljas, sker det till ett pris, som icke betäcker de såsom fullgoda ansedda inteckningarne, för hvilka, jemväl af detta skäl, förtroendet uppl En allmän förlägenhet hos jordbrukarne verkar naturligtvis i högsta grad menligt på ett lands affärsförhållanden, och detta af det enkla skäl, att jordbrukarne utgöra den större delen af befolkningen. I alla tider och hos alla folk egnas derföre synnerlig omsorg ät lagstiftningen om den fasta egendomen. S skildt har, under senare tider, hypotekslagstiftningen i nästan alla Europas stater undergått mer och mindre fullständig omarbetning. Såsom följd häraf är också räntan å lån emot realhypotek låg, och i våra grannänder Danmark och Norge 4 å 5 proc. Det r deri med fullt s som den reform i kreditlagstiftningen, hvartill vi tränga, börjats med realkrediten, och det förslag till förändring deri, som nu, på begäran af representationen, blifvit utarbetadt, påkallar således i hög grad uppmärksamhet. Den första orsaken till inteckningars mi kredit, eller obenägenheten hos affärsmän att emottaga dem, ligger i svårigheten att bedöma, icke allenast deras så att ä nomiska värde, men äfven deras juridiska beskaffenket, d. v. s. huruvida de juridiska garantier förefinnas, som betrygga den erbjudna panträtten. För bedömande häraf erfordras, — utom granskningen af:den intecknade skuldförbindelsen, samt, der inteckningen är af äldre datum, jemväl af den inom rätt tid och i behörig ordning skedda förnyelsen — ytterligare undersökning af följande handlingar; 1:o. Utdrag af rättens intecknings-protokoll, innefattande dess pröfning af inteckningsansökningen och deröfver fattade beslut; samt, der förnyelse skett, jemväl protokollsutdrag deröfver. 2:0. Gravations-bevis, innefattande alla de gravationer, som vidlåda fastigheten i hvilken panträtt lemnas, utan tydligt angifvande af. ordningen dem emellan, hvilken ofta ä är en helt annan, än den, i hvilken de upptagas i gravations-beviset. Denna inteckningarnes ordning eller företräde sins : emellan måste Jångifvarne således sjelfva utleta ur dessa gravations-bevis, för hvilka någon viss r bestämd, och hvilka derföre utfärdas efter hvarje domares egen smak; en omständighet, som icke litet försvårar granskningen för den, som icke är hemmastadd i juridikens labyrinter. 3:0. Eganderättshandlingarne, eller de stundom ganska digra luntor, hvarutur skall utletas låntagarens, eller utgifvarens af fö 7