En kunglig hofpredikant lifdömd för majestätsbrott. En monografi af M. Om K. M:t nu skulle afläta en skrifvelse ill något af rikets konsistorier med förklaande att K. M:t med nådigt välbehag skulle anse om konsistorium vid pröfning af deras neriter, som om förslag till (ett visst uppgifret ledigt) — pastorat hos konsistorium anökning gjort, lemnade ett billigt afseende på en viss namngifven prestmans) — förtjenster, å att honom efter dess hos konsistorium jorda ansökning, ett rum måtte tilläggas å let förslag, som till denna kyrkoherdebeställling komme att upprättas, — så är det otvifrelaktigt att kontrasignanten råkade illa ut ör konstitutionsutskottet. Förr och ända till början af detta århunIrade utfärdades dylika promotorialer ganska ofta. Redani Wexiö stifts kyrkoordning ef 1619 nedlades mot promotorialväsendet n ganska skarp protest och troligen förfors ikaså i alla andra stift, hvilket icke hindrade ikets ständers sekretautskott att 1720 tillstyrka ett allmän: promotorial på den grund. utt statskassans betryckta ställning icke medsaf underhållandet af sådana prester jemte nedlemmar af akademieoch skolestaterna, vilka nödgats fly från de af fienden insräktade provinserna, och skulle sådana lyktingar framför andra prestmän ihågkomnas med befordran och förslag. Emellertid issbrukades promotorialrätten alltmera. Rikets ständer sjelfva fordrade promotorialer för sf dem gynnade prestmän (ett sådant utfärlades 1756 för den sedermera bekante doktor A. OC. Ruthström) — och regenterna ansattes af sina gunstlingar om promotorialer ill förmån för personer, som förmådde att kontant liqvidera dylika. Det var för ett sådant promotorial som en hofpredikant 1794 af Svea hofrätt dömdes att lif sitt mista. Skildringen af omstänligheterna vid denna tilldragelse är oneklisen en tidsbild. Biomständigheterna i denna sak väckte stor skandal och hade till följd att det eklesiastika promotorialväsendet slutades. Hofpredikanten hos den minderårige konunsen Gustaf IV Adolf och sqvadronspredikanten vid Lifhusarerna (nu Lifgardet till häst) magister E. Thyselius, hade lyckats förvärfva sig ett kungligt promotorial till Skyllersta lediga pastorat, affattadt i ändå mera ampla ordalag än de ofvan citerade. Underskrifvet af hertigen-regenten, sedermera konung Carl XIII, och kontrasigneradt af expeditionsehefen i hofexpeditionen, ståthållaren på Stockholms slott m. m. G. S. De Besche, afsändes promotorialet den 5 Maj 1794 till konsistorium i Strengnäs. Men den 15:de i samma månad aflät excellensen baron Reuterholm en skrifvelse till biskop Insulin i Strengnäs, hvari meddelades att hertigen-regenten underrättats derom, att Skyllersta pastorat var konsistorielt och att säledes å förslag till detsamma konsistorium endast borde fästa afseende på de sökandes tjensteår och andra meriter, och att hertigen ledd af sin vanliga böjelse för rättvisa och månhet om att hvar och en måtte varda bibehållen vid sina lagliga rättigheter, förständigat baron Reuterholm gifva konsistorium tillkänna att hertigens mening och tanka med det öfversända promotorialet icke varit eller kunde blifva någon den ringaste förändring till förmån för en eller annan i gällande författningar 1), hvadan ockThyselii ansökan om promotorial icke annorlunda än som en vanlig formalit6 blifvit föredragen och bifallen. Följaktligen borde deti förord som Thyselius utverkät sig, icke medföra större förmån än som mot hans verkliga förtjenster svarade. Hertigens nådiga vilja och befallning var fördenskull, att promotorialhandlingen måtte såsom atldeles öfverflödig och till undvikande af alla vidare misstag om dess rätta förstånd, till baron Reuterholm skyndsamt blifva öfversänd för att till hertigenregenten återställas. Biskop Insulin åtlydde denna befallning den 22 Maj. Öfver begge dessa åtgärder blef hofpredikanten Thyseljus högeligen uppbragt. Den 28:de derpåföljande Juni aflät han ett bref till baron Reuterholm, ådagaläggande sitt stora missnöje med hertigens nyssanförda åtgärd och sökte vederlägga de skäl som åberopat: ör promotorialets aterkallande. Till promoet hade han Jaglig åtkomst; det va d en regenis namp och sigill bekräftadt ord hade aterkallats och em sveask man egendom vore icke mera hans; att sådan skedde icke under Christierns yra, icke i anar kiens villa, utan under en furste, hvars rätt. i visa benägenhet man tillbad och i ett lanc der regeringen ännu hedradss af den ordhållighet som vore undersatens pligt, der har hade nog af förstånd för att öfverväg: och af makt för att helga sina beslut; at Thyselius borde freda en kränkt ära och uta skonsamhet blotia den skymda sanningen att en tidigare skicklighet berättigade till e: tidigare lön, men att han icke fick åberopa et skikt skäl, som dock för alla andra gällde att han endast hedrats mel en näd tör at skymfas med dess förlust, — och att om K Mit efteråt skulle funnit det icke vara no försigtigt att gifva den föreskrift (promoto rialet); som Thyselius erhållit — Ghura ha försäkrade att återtagandet af en redan gif ven, vore ända mindre försigtigt — så bord t j KARE AA Th vasalntiaenan nå hractoctåndets hasvär del