Om man får tro underrättelserna från Petersburg, Paris, Wien och andra orter, måste den tid vara förbi, om hvilken furst Gortschakoff efter Krimkrigets slut yttrade: Ryssland samlar sig! Det ser nästan ut som om Ryssland hade samlat sig och bereder sig till ett krig på lif och död. Anledningen är naturligtvis orienten, som icke lemnar furst Gortsehakoff någon nattro. Hans diktan och traktan, den s. k. pensbe du regne, går ut på en revision af 1856 års fred, hvarigenom Ryssland skulle bli qvitt den förödmjukelse, som denna fred förorsakat det. Svarta hafvet skall befrias från neutraliseringens bojor och åter öppnas för de ryska krigsskeppen. Med dessa tankar går Gortschakoff till sängs och med dem stiger han upp. De nuvarande europeiska förhållandenas oroliga beskaffenhet tyckes honom vara gynnsam för denna plans utförande: Han kallar derföre Rysslands utländska sändebud till Petersburg och inleder det ännu tills vidare endast diplomatiska fälttåget med att i de officiella tidningarne offentliggöra de ryska depescherna. Detta offentliggörande är i och för sig ett märkvärdigt steg och saknar väl i sådant omfång sitt motstycke i den ryska diplomatiens annaler; den politiska verlden på alla orter har också icke litet oroat sig deröfver. Temligen öfverraskande och fullkomligt rysk är den omständigheten, att de nämnda depescherna väl ganska öppet afslöja Petersburgskabinettets planer i orienten, men iakttaga tystnad rörande hufvudpunkten, nemligen att Svarta hafvets neutrålisering är en nagel i ögat på Ryssland: För öfrigt heter det i rikskanslerens dogmatiska tonart, vid hvilken man varit van alltsedan den polska krisen, att freden i Paris icke har uppfyllt något af de löften, som makterna fäst dervid; förhållandena i Turkiet samt de kristnas ställning i orienten äro vä än förut 0. 8. Vv: Såsom botemedel antyder furst Gortschakoff en så mycket som möjligt sjelfständig konstituering af de turkiska provinserna, hvilka likasom Rumänien och Serbien endast senom — personalunion och skattebetalning skulle förbli förbundna med Porten. Och huru skulle man komma till denna sönderstyckning af Turkiet? Svaret härpå sätter icke den ryske premierministern i synnerligt stor förlägenhet. Han förlitar sig på befolkningarnes initiativ, d..v. s. på af Ryssland tillställda och underblåsta insurrektioner, som efter önskan skulle ställa allt i ordning (eller också i oordning), om blott de öfriga makterna icke ville vidare blanda sig i saken. Allt detta uttalas till hälften i de från det petersburgska kansliet utgångna dokumenterna, och man vet nu åtminstone, hvarthän Ryssland till en början styr kosan. Tron på fredens upprätthållande detta år kan ingalunda bli starkare härigenom.