VINSTEN Af ATT RESA Berättelse AF Marie Sophie Schwartz. Min far är en man af den gamla skolan, Brogårda är hans verld; der vandrar han kring åkrar och ängar med sin rörkrycka hängande på armen och snusdosan i liflig rörelse mellan fingrarne. Hans resor sträcka sig ej längre än till de närmaste grannarne eller till staden, hvilket likväl sker högst sällan och endast när affärer så fordra. Det faller af sig sjelf, att hans dotter borde finna sig nöjd och belåten med att ständigt vistas på Brogårda, och alla direkta eller indirekta anspelningar om huru lätt det skulle vara att med jernvägen komma till faster Elisa i S— och min gifta syster i Mydala voro länge förgäfves. Den der jernvägen är bara för tokar och lättingar, som i hafva annat att göra än att tacka kring land och rike, och icke för dig, du är oumbärlig här hemma, brukade pappa säga. Att jag var oumbärlig, var mig en splitter ny upptäckts efter som faster. Lotta skötte om hushållet och helst önskade att ensam styra och ställa i kök och skafferi, der jag bara var till hinder. Så hade det ena året blifvit lagdt till det andra, sedan syster Marie gifte sig, och ännu hade jag icke fått besöka henne. Men ordspråket säger: Gud vill, hvad qvinnan vill. Pappa fänn slutligen, att han aldrig skulle få någon fred i huset, om han icke gaf vika för faster Lottas och mina egna upprepade böner om, att jag skulle få resa, så att han en dag, ehuru motvilligt. gaf sitt bifall. Att en ung flicka, han var nog artig att kalla mig ung, skulle resa allena, det kunde han omöjligt förlika sig med, och således måste jag lägga band på min otålighet och