STOCKHOLM den 2 Jan, Det år som nu gått till ända hörer icke till dem, som fram andra skola intaga en märklig och framstående plats i verldshistoriens annaler. De ljuspunkter, som det företer för den politicka betraktelsen, äro icke särdeles många. Om det hade lyckats att krossa påfvens verldsliga makt, om Italien hade lyckats fullända sitt enhetsarbete och komma ur den kris, i hvilken det alltjemt yefinner , och hvilken detta land måste fvervunnit, innan det kan framträda så3 1 som en frisinnad politisk stormakt och såsom en ny inflytelserik kulturmakt i Europa — då skulle året 1867 ha varit i högsta ad märkligt. Men bigotteriet, svagheten och de militärdespotiska tendenserna på de fuägoska samhällets höjder bildade en vacker att förhindra ett för det mensktskridandet så lyckligt resultat ; nu tydligare än någonsin visat sig hos den nuvarande främste ledarer i öden, fåfängt söker efter beS per, efter ett verkligt system Samme man, som 1859 lät Laguerroniore : den far broschyren uppträda emot påfvens verl a makt och som vid flera tillfällen lå halfofficielt uttalas, att denna r temporel är ett ondt, som till och katolicismens välförstådda intresse ljas, har nu i det afgörande ögonblicket låtit sitt handlingssätt uteslutande dikteras af konsiderationer för den ultramontana hierarkien och dermed inledt en ny period af ytterligare reaktion i Frankrikes politik. Men de förhoppningar som han och hans kreatur möjligen hysa, att c:esarismen lyckats qväfva alla frihetssträfvanden i sin brodd och att den generation, som under densamma vuxit upp, skall sakna kraft och lust att våga någonting för friheten och framåtskridandet, äro fåfänga. De senaste tilldragelserna ha haft det goda med sig, att de öppnat ögonen äfven på de mest moderata fr hetsvänner och visat dem, att ingenting att hoppas af Napöleonismen, Den opposition mot den kejserliga regimen som så skarpt uttalar sig genom de få sjelfständiga representanters mun, hvilka fått en plats i lagstiftande kåren, vinner genljud öfver hela landet och tilltager med hvarje dag i styrka, isynnerhet sedan-den kejserliga utrikespolitiken helt och hållet förlorat sin pråstige och endast bär vittne om vankelmod och rådvillhet; det skulle icke vara omöjligt