Fursten förde mig tillbaka ned genom tio salonger... Hanl! Han betraktade mig med en sorgsen blick, som skänkte mig lindring. Jag tror han bad mig ingenting frukta. Sedan han följt mig ända till vagnen, bugade han sig djupt. Då jag vände mig om, såg jag hotellets fönster stråla. Jag sjönk tillbaka i ett hörn, tillintetgjord, och såg ingenting vidare... Hvad gör hon der, denna äter som ni inte vill mottaga?... IHvad vill hon 0ss?... Hennes ögon skrämde mig. Snyftningar qväfde hennes röst. I nästa ögonblick började hon tala med en utomordentlig häftighet. Hon ville icke tillåta att hennes far lemnade henne. Under natten angreps hon af feber. Hon yrade, erinrade sig plötsligt sin mor och ropade henne. Detta tillstånd fortfor i tre eller fyra dagar. Man hade uppskjutit alla bröllopstillrustningarne. Efter en veckas förlopp saktade sig febern. Hon föll i en stark afmattning. Hon tyckte sig se allting liksom genom en dimma. Hennes minnen voro osammanhängande och liksom lösslitna. Ilon tänkte icke, knappast kände. Hon lefde ett dvallikt lif. Alberts närvaro ensam hade makt att Jifva henne. Hon somnade stundom med sin hand hvilande i hans, och medan hon sof sipprade tårar fram mellan hennes tillslutna ögonlock. Hennes själ är förkrossad, sade läkaren. Småtidningarnes krönikor sysselsatte sig oafbrutet med Escarboucle. Det talades om ingenting annat än om prakten vid de fester hon gaf i sitt hotell vid Coliste-gatan. Det var nästan alltid under namnet Escarboucle som man talade om henne, men stundom skedde det också under namnet mademoiselle de B..., och någon gång stannade man icke