Inflyttningarne. I närvarande ögonblick, då skaror af arbetslöst folk öfvergifva sina hemorter mestadels för att hamnai de större städerna, torde det icke vara ur vägen att hafva ett vaksamt öga på ERE personer. Helt säkert skulle detta äfven komma landtkommunerna väl till pass. Eljest torde man af dem få erfara, hvartill den fria flyttningsrätten kan urarta. Det gifves, nu mera än förr, talrika fall, då familjer, med eller utan flyttningsbetyg, utvandra och, under föregifvande att söka arbete, slå sig ner i andra kommuner, hvarest de sedermera uppehålla sig utan fattighjelp i 6 å 7 månader; men knappt. är denna tid förliden förrän fattigvården måste taga hand om dem: Om outredda naturkrafter härvidlag icke äro med i spelet, frestas man tro, att en och annan kommun sjelf uppmuntrar till utflyttmng, såsnart det befaras, att en talrik familj annars skall falla kommunen till last: Se här hvad som förnågra år sedan hände i en viss stad. Dit inflyttade om hösten ett hushåll, besående af. man, hustru och åtta minderåriga barn. Ehuru det säger sig sjelf, att en arbetskarl, äfven om han är i sina bästa år och fullt arbetsför, svårligen kan med sitt arbete försörja 10 personer, förgingo dock vintern och våren innan fattigunderstöd begärdes och gafs. Vid ankomsten hyrde mannen rum, och ehuru familjens medhafvande usla bohag vittnade om dess stora fattigdom, erlade han dock sin hyra ordentligt. Så fortgick det äfven till och med andra qvartalet påföljande år, fastän mannen alltemellanåt saknade arbetsförtjenst; Visst gingo barnen omkring i husen och tiggde, men det åtalades icke; det var, tyckte man, synd om de stackarne. Efter åtskilliga månader hemföllo allesammans, föräldrar och barn till fattigvården, och då vederbörande styrelse nu ändtligen kom sig för att begära ersättning af den kommun, hvarifrån familjen inflyttat, svårades: blott, att anspråket vore för sent väckt, att mannen sedermera afsagt sig all fattigvård och att sådan. aldrig varit behöflig, om blott styrelsen, såsom dess ovilkorliga skyldighet var, de skaffat husfadern arbete. Vi veta icke, huru saken aflopp, men befara att det gick illa, emedan hela familjen ännu dag är qvar i staden. Visar ej denna enkla, alldeles icke sällsynta händelse, huru angeläget det är att vara ap märksam? Hade man. i tid efterforskat förhållandet och tagit hand om barnen, i stället för att låta dem opåtaldt fortsätta sitt tiggeri, hade saken snart varit utredd och familjen tillbakavisad till sin rätta försörjsinosort. Fattigvårdsförordningen af den 13 Juli 1853 stadgar nemligen, sasom bekant är, att om någon under året före inflyttningen Her under de sex första månaderna efter ensamma, för sig eller de sina af. annat fatigvårdssamhälle åtnjutit understöd, försörjningsskyldigheten åligger detta samhälle; men lå det ena och andra mången gang kan vara svårt att bevisa, blir alltid säkraste och bästa atvägen att noggrannare än hittills hafva tillsyn å dem, som från annan ort inflytta. Jagt grep OD RUTAN RON SETS