kar på det blå sidentyget, som skall pryda henne när morbror ger sin stora balj Nej här börjar det bli för varmt! pustar vinden och flyger ut genom kakelugnen, der man dragit upp spjellet för att få frisk luft. Och så bär det af till utkanten af staden. Här är det en bred spricka på rutan och der kan vinden kila in, God afton godt folk! hviskar luftdraget, men kojans invånare rysa vid den helsningen och blåsa i fingren. Det är mörkt derinne och man ser ingenting. Nu kommer visst far! ropar en späd stämma och man hör någon tassa fram till dörren, der ett par hårdskodda fötter stampa af sig snön. Dörren öppnas och ett buller da på golfvet, som af en nedkastad vedrda. God qväll, mor! god qväll, barn helsar em grof stämma och i detsamma flammar en tändsticka och ger eld åt ett talgljus, som den nyss inkomne drar fram ur fickan. Vi ska också fira juleqvälll säger mannen och småler då han lägger på bordet några hvetebullar och ett stycke präktigt fläsk. Ni skall veta att goda menniskor finns ännu qvar, och en sådan mötte jag nyss ute på atan. Han såg på mig då jag sträckte ram handen för att begära en almosa, och så bad han mig att följa sig. Ved, mat och ljus gaf han mig.n En tår af glädje faller från den armes öga, då han tar barnen en på hvardera armen och kysser dem. I ett nu brinner der en brasa på spiseln, stekpannan fräser och de små hoppa högt af fröjd med hvetebullan i handen. Det här måste man berätta, sade vinden för sig sjelf och knackade på min fönsteruta. Men det är inte nog med att ni och ag fick veta det, ty när vinden slutat beätta for han af som en pil ut i rymden, ch hvem vet hvart han då tog vägen? Kanke förvandlades han i en tacksamhetssuck, om flög upp till den Evige. Richard. AR