franska romanen. I följd af det förelagdas roblemets allvar och vigt har han nemligen, fullt medvetet, synes det, valt ett i vissa falls för franska författare alldeles nytt framställningssätt, som eger något tycke med det engelska maneret, utan att kunna sägas vara e efterhärmning af detsamma. Så har han t. ex. förlagt en stor del af handligen till landet och lemnat några taflor ur franskt landtlif af lika tjusande som sann färgläggning; så har han låtit händelserna utveckla gig med de enklaste, minst kombinerade vändningar, som dock ledas med en sådan skicklighet och så mycken konstnärlig beräkning, att de oftast skänka läsaren denna illusion, detta sken af verklighet, som ärls konstnärens triumf. Det är utan tvifvel denna det enklas och naturligas öfvervigt,1 som åt hans bok meddelar mycket af denli egendomliga tjusning, som omger den och så !1 betydligt skiljer den från det mesta af hvad s franska litteraturen eljest alstrar. l Men detta arbete egde ej det höga värde, !s vi tillmäta det, om det ej dessutom vore genomträngdt af nationella bestandsdelar. Så 1 ( f l q l AR är dock förhållandet, och i hög grad. Lika hemmastadd inom det franska salongssom landtlifvet, skildrar författaren bada med samma konst, om än ej med samma förkär: lek. Ty — och detta är äfven en bland: denna romans märkvärdigheter — boken innehåller flerfaldiga med hela en brinnande öfid affattade protester mot den , som tär på Frankrikes lifsrot, mot centralisationen och dess följd, hufvudstadens uteslutande öfvervigt öfver hela det öfriga lh landet. Feuillet är, oss veterligen, den första li franska författare af någon betydenhet som l1 bestämdt uppträdt mot det vanliga, är 1 rande tomma parislifvets anspråk pa att vara z blomman af Frank; , ja, af verldens od-la ling. På några iffligt skrifna sidor har i han särskildt framhållit, liksom ett korollar ls af hela hans bok blir, att detta eviga jäg-l tande efter njutning och förströelse, efter lifi vets goda och fördelar, som i aldrig tröttande y S f (ö S ) f ( S gelses gl ringdans genombrusar Paris, äro de bittrastes och mest hårdnackade fienderna till natioaens politiska och sociala pånyttfödelse, hvarlan de bättre andarne ifrigt suc S han måttar fter r och åt c oats af igt bidr arbet De kraftiga h tionen, som följdriktigt tillämvarande styrelsen, torde beI det ofantliga uppseende st i Frankrik E Men för des: santa syn-c punkter den hufvuds a vid skärskådandet af ett sådant konstverk som Grefve I j de Camors, den estetiska, och vi återgå der-!i för till denna. I följd af hela sin anlä ning och sitt utförande tillhör arbetet c sentligen den s. k. psykologiska eller karak-!r tersromanen, i sjel verket den enda, som t har djupare rötter inom samtiden, och denx enda, hvars framtid är fullt betryggad. Detlt k u är karakterer i deras ömsesidiga sammandrabbningar författaren velat teckna; och på detta område är det först man rätt lär sig uppskatta de ovanliga egenskaper Feuillet hb som romanförfattare besitter. Trots några enstaka bizarrerier och osannolikheter, är han öfverhufvud både sann och ny, både fin och kraftfull, och hans personer ega detta individuella lif, utan hvilket de vore blott abstrakta personifikationer af principer eller satser. Beundransvärd är den konst, med hvilken författaren grupperat samtliga deltagande kring hufvudfiguren, grefve de Camors, hvars lif och väsen de tjena att allsidigt belysa, utan att de derför ett ögonblick upphöra att sjelfständigt vara till. Och denne Camors, hvilken intressant, ur lif frp karakter är han icke! Naturlig ar författaren, i detta fall trogen de franska traditionerna, gjort honom till hjelte, till en ovanlig, rikt utrustad, liksom egendomligt utbildad personlighet, som genom konseqvent försjunkande i en materialistisk verldsaskådning blir, åtminstone i det närmaste, en stor brottsling,; men på samma ång har han skickligt förstått uppvisa, uru de händelser, Camors sjelf framkallat, fång på gång skaka hans öfvertygelse, hela hans varelse; huru tviflet allt mer tär sig fram och slutligen blir -allenaherrskande ; inom hans bröst, hvars lifskraft det röfvar. Härmed är ,hjelten, trots sina stora later, sin gudalika gång öfver krossade hjertan, ; nedflyttad till likhet med hvarje annan men-4 niska, om man än kunde vilja påstå, att han 1 intresserår mest i förra hälften af boken medan han ännu vacklar mellan olika intryck och föresatser, medan han ännu visar sig som en visserligen redan hårdnad, t dom af passionen hänförd man. Fört S har författaren galagt huru kraft a det ofta ål ser attj då detj ey h nde lemnar e till hr de Camor: naste, lju qvinnofig vi kunna minnas på lv franska romanens område, och hennes dotter Marie, Camors så lyckliga och så olyckliga 5 N mensk maka. Skildringen: af Camors förhållande till modren är utan fråga bokens glanspunkt: finare psykologisk blick, ett varmare sedligt intresse än på dessa utomordentligt skrifna sidor, der fru de Toecles hittills lugna lif korsats af kometen Camors lysande bana, och der den sanna, menskliga dygden erhållit ett förherrligande af skönaste art, just emedan hon är och förblir en ande qvinna, nou i och genom uppoffringen af sin lek. Utan tvifvel innehåller äfven te ningen af markisinnan Campvallon drag af utmärkt finhet och är öfver hufvud högst intresserande; men det synes oss likväl, som om författaren isynnerhet här gifvit vika för den nationella svagheten att blanda väl bjerta färger på paletten, att hellre blända än upplysa; hellre skaka än sannt röra. Denna majestätiska qvinna, denna äktenskapsbrytande Juno, som ej känner ett ögonblicl kan, ej ett ögonblicks lig anger, till sjelfva verket långt mer än Camors den a6cole sataniquec, från hv d driga mflytande sig fullkomligare ( AQ PS won af samtida franska. Hennes fruktan för upptäckt af det ) brottsliga förhållande, hvari hon står till Caendast en fruktan för att förlo sr, sin ofantliga rikedom; blott i sin a mot Marie cele, Camors unga maka, röjer h som tillhör en qvinna. De händelser, i hvilka Marie i res, höra, liksom framför allt hennes bre modren, bokens bästa och finast utarbe-Y tade partier. Just genom den älskliga skil-Y dring af sig sjelf den. unga grefvinnan omedvetet ger har författaren framställt katastrofen, upptäckten af förhållandet mellan Cah mors och markisinnan, i en så mycket mörsi kare dager. Den verkar nu på läsaren med! en kraft som verkligen kan kallas skakande; och den utgör äfven den kraftigaste rörelsen för Camors slumrande samvete. Från denna stund är det slut med klokheten och bestämdheten i hans lifsåskådning, och markis delt Ca s död,hvilken han äfven har att!— T NM till d