Galgarne i Manchester. Under denna rubrik innehåller tidningen Neue Freie Presse i Wien följande betraktelser, framkallade af den nyligen verkställda dödsdomen öfver de tre fenierna: Atmosferen ängar af mord. Rö solen på en af köld rykande de on stirrar mordet in i den fredliga samhällskretsen. Skogslandskapet med sina löfvade stammar och grenar uppväck en stum fasa, ty vi måste föreställa oss, att det eller det smärta trädet väl kan af timmermannens yxa huggas till smärta galgar. Och öfver de främmande känslor, hvilka 7 vå het tryckande rinna oss i sinnet, son möda att 6 nä vi icke funnit ni rys ot, tröstlöst skadespel, som dessa dagar blifvit utspeladt på andra sidan kanalen och ganska väl passar in i den mordiska stämning som här uppfyller oss. Den engelska regeringen har aktat nödigt, att tre af juryn till döden dömda fenier verkligen skulle afrättas. — Galgen har fullgjort sin fruktansvärda skyldighet på des olyckliga. En viss, i djupa schakt ned gande förgrening af det radikala partiet i England har antagit sig de dömda och har eringen och drottningen bönfallit om benadning. Bönfallac är, emellertid en sam beteckning för det anlopp af hot och Id, som beledsagade bönen. Men utom dessa elementer, hvilkas vigt först under verksamheten för den nya reformbillen kommer att pröfvas, har ingen medlat för de at döden invigda. Det engelska folkets massa ifran den högfi ne lorden ända ned till den välmående borgaren och farmern var för feniernas afrättning och i sjelfva Manchester grupperade sig borgerskapet bei villigt omkring den offentliga makten, för att trygga afrättningsakten mot hvarje störande Det är ett anmärkningsvärdt faktum, hvilket berör de pinsammaste känslor, saso engelsmännen rätt väl veta. De ha derför ocksa hittat på ett stort bredt plåster, hvilket de breda öfver sina samveten och öfver ögonen på-sina främmande domare. Des nemligen, att de tre fenierna i blefvo afrättade såsom politiska förbrytare, utan såsom simpla mördare, hvilka hotade sina medborgares säkerhet. Och de anaicke, att de just genom denna motivering af sitt förförhallande utmana främmande betraktares oförgripliga omdöme, och att just denna grund låter afrättningsakten framstå såsom ett grymt barbari. Enligt allmänt gällande juridiska begrepp kunna nemligen de tre fenierna alldele betraktas såsom mördare. Mord förutsätter afsigt att döda; någon sådan afsigt var här icke förhand. Då den nittonårige Allen aflossade sin pistol, var hans mening blott att spränga låset till den vagn, i hvilken de häktade feni nsporterades. Hans gerning qvalificerar sig sålunda ofelbart såsom dråp, då ofallet med polismannen icke ingick i hans plan utan blott bildade en episod i befrielsen af de fångna fenierna. De andra bäda afrättade voro icke ens dråpare; de voro visserligen delaktiga i tilltaget att sätta sig upp mot den offentliga makten, men icke i Bretts dödande. Nu frågas: i hvilken stat straffas numera dråp med döden? Hvart vårt århundrades humanitära ande trängt, har den aflägsnat galgar och bilor från dråparne och blott underkastat dem ett frihetsstraff. Men hvilken vid klyfta ligger der icke mellan fängelsecellen och galgen! Vill den engelska rättvisan i sjelfva verket betrakta sig såsom hämnarinna af samhällets hotade säkerhet mot simpla mord, då t ker hon på sig sjelf råhetens och barbariets brännmärke. Hennes lagstiftning har genom bristen på skilnad mellan dråp och mord blifvit ett århundrade tillbaka, och blott i kronans benådningsrätt ligger ett, om ock bedröfligt och bekymmersamt, dock orättvisans argaste udd undanrödjande hjelpmedel. Men den offentliga meningen synes genom sina mest berättigade uttalanden ha drifvit! regeringen till afrättningens barbari, och hon har dermed visat, att hon till större delen icke blott står helt fjerran ärhundradets stora humanitetstanke, afskaffandet af dödsstraffet,