naturen utstakade bana, i trots af alla lärdas försök att regelbinda det. Redan vid Svenska akademiens instiftande yttrade hen. ledamot i sitt inträdestal: Det i vår makt att skapa ett annat språk, än folket i allmänhet talar. Också är det ett stort misstag att tro, det språket alltid utvecklar sig uppifrån och nedåt, att ftställare och språkbildade ensamma bestämma dess riktning och utbildning. Mera n mången anar, utöfvar okunnigheten eller vårdslösheten sin inverkan äfven på språkbildningen. Denna inverkan blir slutligen öfverhandtagande, och de lärda måste efterhand följa med. I början af detta århundrade fick en skolgosse förebråelse om han skref: Han täcktes göra, Jag lys Fi Ärter, Har, Ta 0. 8. v.; men nu skrifva äfven åtskilliga författare på sådant sätt. Såsom bevis på svenska språkets förmåga att i likhet med sanskrit, tyska, grekiska m. fl., men i motsats till spanska och franska, kunna utbilda sig genom sammansättningar, nämner författaren, att af 4750 ord på a räknas blott 609 enkla stamord, ehuru vid denna beräkning sådana ord som aderton, afsked, astronomi antagits såsom stamord. Författaren påstår, att mer än en fjerdedel af svenska språkets ordförråd är uppenbart främmande ord, hvilka e i ordboken upptagas, såvida den ej sanningsstridigt skall uppgifva, att de kunna återgifvas med rent svenska ord. Roande är författarens jemförelse emellan vittra och hvardagliga eller handtverkliga uttryck. Han .omtalar, a att franska akademien, sammansatt icke af språkforskare, utan hufvudsakligast af skalder och vitterhetsidkare, grundade den första planen till sin ordbok på den åsigten, att i densamma endast borde upptagas det språk, som förekom i vittra arbeten. Hon har sedan åt sådana ord, som tillhöra vetenskaper, konster, yrken och näringar måst egna ett särskildt compltment. Emellertid är ordet Spannrem lika nödvändigt för sitt ändamål, som Hjelteära, för sitt, ehuru det förra höres i en ans språks) s makarverkstad och det senare i ett välta! ighetsstycke. Noga bör man lägga märke till författarens anmärkning, att det icke alltid är hos snillen och store män man träffar det renaste språket; ej sällan kan detta vara bättre hos medelmåttigare författare: Det är ej tanken, som Här är hufvudsak, utan uttrycket. .— Kung Pudel. Af, Edouard Laboulaye. Öfversättning af O. W. Alund. r. Stockholm 1867. På L. J. Iliertas förlag. Laboulayes senaste, mycket omtalade, arbete Le Prince-Caniche har nu, under denna titel, b i sättning. Vi skap i satiren Som u: Amerique,. Hela det inve tionssystem med thy å lakejväsende som karakt rande kejsardömet ej mindre än gime, och här och der i det har mycket starka förs las obarmhertigt. Men under si är som i hans förra arbete en äder af högt allvar, som alltid: lemnar läsaren en rik behållning af stora och ädla tankar, klädda i ett skönt och glänsande språk. Vi motse med längtan fortsättningen af denna betydande litterära nyhet, hvars utgifvande er hans Paris en lade centralisaande hofoch serar det nuvaännu pågår i tidskriften Revue Nationale.