ingemann under större delen ar sitt ni letvat och verkat som lärare vid den straxt invid staden belägna Sorö akademi. Här ha Waldemar Scierc och cErik Menveda för första gangen sett dagen. Det hör till Sorös alderdomligheter att staden ej har något gästgifveri; jag kan derför endast mot goda ord och god betalning få skjuts, och detta först i morgon bittida. Jag maste saledes stanna här öfver natten. Detta tvungna uppehall är mig dock ej ovälkommet. Jag skall begagna mig deraf för att nedskrifva hvad Jag hittilis kunnat erfara om ändamålet för min resa: de danska folkhögskolorna och deras organisation. Hos oss i Sverge känner man antingen alls icke dessa skolor, eller gör man sig om dem en alldeles oriktig föreställning. De äro dock väl värda att af oss svenskar studeras, ej blott för det intresse de ega som läroanstalter, hvilka häri landet, såsom alla nu erkänna, redan uträttat ofantligt mycket godt, utan förnämligast derför att de till hela sin natur, hela sitt syfte äro sådana att de, öfverflyttade på vår jord, kunna bära samma goda frukter. Huru litet man i Sverge, oaktadt löjtnant Bajers förlidet år i Aftonbladet meddelade skildring af dessa skolor, i sjelfva verket känner till dem, synes bäst deraf att ännu en och annan kan förvexla dem med våra högre folkskolor. Ingen jemförelse kan gerna vara mindre på sin plats. Medan de senare, som namnet oc antyder, endast äro en högre afdelning af folkskolan der samma undervisningsmetod följes som i denna och der enda skilnaden ligger i det större pensum de bibringa, äro de danska högskolorna verkliga fria akademier eller högskolor, såsom vi i högtidligare stil öfversätta detta ord. Ingen lexläsning förekommer der, inga examina. Allt går ut på att genom det populära lefvande ordet vä ka intresset hos lärjungen och gifva honom direkte till lifs af kunskapens must och kärna. All undervisning sker så! ledes hufvudsakligen genom föredrag, och extemporerade föredrag, sadana de flyta från en lärares läppar som är herre öfver sitt ämne och förmår att lägga själ i ordet. ! Denna grundsats följes så strängt att i flera i: af skolorna, och detta är t. ex skilt fall let med Grundtvigs skola vid Marielyst, intet slags repititionsförhör förekommer. Men l sedan lektionen är slut genomgår ingen ! vanligen sjelf, i böcker som -skolan haller hoj J ; j ? nom tillhanda, föredragets innehåll. Läraren inlåter sig då i samspråk med honom om hvad han läser, och får då tillfälle att indirekt utröna hur han fattat det. I allmänhet är samtalet såväl mellan lärarne och lärjungarne som mellan dessa inbördes det undervisningsmedel som, näst föredragen, måhända verkar kraftigast. I Någon examen, i den mening hvari vi fatta ! detta ord, förekommer ej heller. Då skolan 1 till hela sitt syfte gär ut på att bilda för lifvet, är examen naturligtvis dit förlagd. S Väckt eftertanke, vidsträcktare blick, förmåga af sjelfständigt omdöme, stärkt och förädlad vilja — sådana äro de hufvudresultater som vid denna pröfning komma i fraga. Och i denna examen ha de danska folkhögskolorna, ehuru ännu ganska unga, om man; får tro danskarnes egna vitsord, stått sigmed heder. Ett exempel. blott, men som tillräckligt talande; jag har det från tillförlitlig källa. I en trakt af Sjelland, jag minnes nu ej hvilken, bodde en gaardmansenka med sin son, som bland grannarne och alia som kände honom hade namn för sig att vara en komplett odåga. Dåsig och sömnig och utan I håg för något slags arbete, utgjorde han modrens förtviflan. En vacker dag öfverraskas hon dock, alldeles som gamle Dufva i verlden, af sonens med mycken bestämdhet uttalade önskan att få komma på höjskolen, såsom skolan på Marielyst par preference kallades. Den långe drengen får sin vilja fram; han kommer på höjskolen. I dess gynnsamma luft bryter puppan sitt skal och en fullständig metamorfos eger rum. Tanken klarnar, hågen vaknar, ögat lifvas och efter tre år — ty vår man nöjde sig ej med den vanliga ettåriga kursen, utan måste nödvändigt hvarje November i ytterligare två år tillbaka till skolan — efter tre år, säger ag, kände grannarne knappast igen honom. ölls så ett folkmöte i trakten, och den af böndernas talare, som uttryckte sig med den största klarhet och det största praktiska förståndet, var ingen annan än vär Jens. Han skal sigu blive vores rigsdagsmand, sade bönderna, på hvilka hans enkla vältalighet slog ofantligt an. De glömde ej heller vid nästa val hvad de den dagen sagt; en kandidat, som de förut på god tro valt, men med hvilken de hade skäl att ej vara nöjda, föll igenom, och den slovne drengen sitter nu som deras ombud på riksdagen, der han anses som en af allmogens sjelfständigaste och dugligaste riksdagsmän. Med ettsådant videtur kan ju Marielysts skola ha skäl att vara belåten? Och flera sådana exempel kunna säkerligen anföras såväl från denna som de öfriga högskolorna. Efter allas öfvertygelse, med hvilka jag här talat i ämnet, finns det, näst hofveriets upphäfvande och den fria författningen, ingenting som den danska allmogen har skäl att känna sig så tacksam för, som just dessa läroanstalter. De äro äfven redan i hög grad omtyckta af folket. Läångtifrån att betrakta dem som en onymodighetn, som de se med misstänksamma blickar, ha de för dem fattat ett verkligt och stort förtroende, hvilket oupphörligt ökas af hvad de hemkommande sönerna ha att förtälja derifrån och den vinst!? af vistelsen der som det mest oöfvade öga kan läsa i hela deras skick. Jag hade i dag från Roeskilde till Ringsted till reskamrat i kupen 1 ett fryntligt gammalt fr runtimmer, hvars hela utseende genast sade mig att hon tillhörde c den mera välmående forpagterklassen. Det ? visade sig också sedermera under samtalets gång att min gissning var riktig. Vi voro snart i en liflig konversation; och en varmare atriotism, än den som enkelt uttalades af denna qvinna, som genom hela sin ställning tillhör den mindre jordbrukarklassen, kan man svårligen träffa på. Hon ville veta hvart jag skulle resa och ändamälet med min färd, och då jag berättade, att jag reste för att taga reda på deras höjskoler, blef den gamla HR m do mo Km mm EE AE rn Er Lr Mm —— 29 SS OO APR An IL Dn kt ——R