JERNKEDJORNA). ROMAN AF Amedee Achard. Öfversättning från franskan af C. J. Backman. Moln skockade sig på himmelen och blåsten tilltog allt mer och mer. På denna mellan bergsuddar inkilade sjö äro stoermarne icke sällsynta; vinden springer der öfver från söder till norr och från vester till öster med en häftighet, som utgör fiskrarnes förskräckelse. Sjön gick redan i korta och branta vågor, Ångbåten, som var på återväg till Aixs lilla hamn, var omgifven af fradgande skum, Den lilla kanoten kilade behändigt fram mellan de svallande vågorna, Man skulle kunnat taga markisen för en hafsmås, der han satt nedhukad under seglet. Han höll gg med ena handen, drog med den andra till sig eller släppte efter skotet, samt roade sig med att följa efter i ångbåtons kölvatten. JEtt yrande skum fräste eupphörligt upp omkring honom, Samlade längs bastingeringen, stodo ångbåtens passagerare och på en gång beundrade honom och darrade för honom; men sittande i aktern på sitt lilla nötskal, tycktes han vara herre öfver vind och vågor. Madame de Brevillan hade icke varit den sista att med ögonen följa den djerfre seglarens evolutioner. Få qvinnor blifva känslolösa inför sådana skådespel, der styrkan och djerfheten utveckla sig och besegra ett motstånd som