STOCKHOLM iden I Dec. — Partier och principer. IV. Le faux zele est un tyran, qui depeupleles provinces; la tolerance est une tendre måre, qui les soigne et les fait fleurir. — Friedrick II. När man forskar efter de missnöjets grunder, som föranleda ett så betydligt antal personer, till en stor del-hörande till de arbetssammaste, redbaraste och mest religiösa, att lemna vårt land, för att slå ned sina bopålar på andra sidan om oceanen, så finner man att denna betydliga utflyttning i högst väsentlig mån beror på det samvetstvång, som ännu existerar hos oss, mer än ett halft århundrade efter det grundlagen påbjudit fullständig samvetsfrihet. De omständigheter, genom hvilka regeringsformens 16 :s löfte om religionsfrihet ännu alltjemnt blir ett tomt ord och icke gör sig gällande i verkligheten, äro: 1) de inskränkningar i medborgerliga och politiska rättigheter, som hvar och en svensk medborgare, som icke tillhör statskyrkan, är underkastad, ithy att han är utestängd från nästan alla embeten och tjenstebefattningar och icke heller (såvidt han ej tillhör reformerta kyrkan) kan bli medlem af folkrepresentationen; och 2) de ingrepp i rent menskliga rättigheter, som han är underkastad genom till en del qvarstående dopsoch nattvardstvång samt hinder för ingående af äktenskap. Hvad angår det första af dessa momenter, så föll vid början af sistlidne riksdag ett från den föregående riksdagen hvilande förslag, som gick ut på att öppna främmande trosbekännare tillträde till embetsoch tjenstebefattningar, med undantag af sådana som äro, af ecklesiastik natur och lärarebefattningar vid folkskolorna och elementarläroverken, samt i religion, filosofi och historia vid universiteterna. Det föll genom första kammarens med en mycket ringa majoritet fattade beslut. Man erinrar sig lätt den starka sensation, som nämnde beslut framkallade i landet och som hade till följd att flera motioner genast väcktes, som gingo i samma riktning, och hvilka föranledde följande, af konstitutionsutskottet framställda, förslag till grundlagsändring, hvilket antogs att hvila till grundlagsenlig behandling: Till presterligt embete eller till annan tjenst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga embeten och tjenster, med det undantag i afseende å statsrådets ledamöter, som i s-4 stadgas, må bekännare af annan kristen troslära, äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innnehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan. Detta förslag kan icke till slutligt afgörande företagas förr än vid början af 1870 års riksdag. Då första kammaren antog detta förslag utan synnerligt motstånd och då till och med flera af de kammarens ledamöter, som ifrigast bekämpat det förra förslaget, anslöto sig till detta, torde man kunna antaga, att detta förslag kommer att bli gällande lag, synnerligast som den allmänna meningen med hvarje dag med allt större bestämdhet uttalar sig emot ett system, som gör det omöjligt för ett antal af landets barn att, huru rika anlag de än må ega, huru grundliga. insigter och huru djup vetenskaplig bildning de än må ha förvärfvat, någonsin få komma i tillfälle att använda dessa i samhällets tjenst, och som i sanning synes vara enkom egnadt att framkalla ovilja och bitterhet, i stället för kärlek till fosterlandet, samt dertill -ringaktning för den religiösa bekännelse, som anser sig för sitt upprätthållande behöfva förtrycka olika troende samt taga timliga förmåner och jordiska intressen till bundsförvandter. Hvad dopsoch nattvardstvånget angår, å väcktes vid senaste riksdag motioner, som gingo ut på att afskaffa hvad som deraf ännu finnes qvar, liksom äfven om vidare utsträckning af civiläktenskapet, så att den genom förordningen af den 20 Jan. 1863 för en masaisk och en kristen trosbekännare — när de vilja äkta hvarandra — medgifna rätten att stifta äktenskap inför borgerlig myndighet, mätte utsträckas till alla svenska medborgare, som det föredraga, eller åtminstone till sådana, som antingen tillhöra erkändt främmande trossamfund, eller förete intyg från pastor i den statskyrkliga församling, till hvilken de enligt lag höra, att de framhärda i öfvertygelse, afvikande från statskyrkan, men till följd af 1860 års religionsförordning ej ännu kunna anses skilda från statskyrkan, emedan de af den ena eller andra anledningen icke kunnat bli i något af K. M:t erkändt och tillåtet främmande trossamfund upptagna. Lagutskottets majoritet förklarade helt enkelt att dessa motioner borde lemnas utan afseende, emedan något behof af reformer i dessa hänseenden hvarken förefunnes bland statskyrkans medlemmar eller bland medlemmarne af i riket tillåtna främmande religionssamfund. Utskottet ansåg sålunda icke det ringaste afseende böra fästas vid de dissenters, som i sjelfva verket skilt sig vid statskyrkan, men som ej kunnat inträda i tt främmande tillåtet trossamfund, af det Nä ad oo Rak la KRA RNRNRAR