att Italien besitter Rom. Hon haraldrig förstätt nödvändigheten, att den italienska enheten icke kan stå tillsammans med en sådan enklav som Rom. Det är en åsigt, som kan ha sina anhängare, men som ej framställer sig såsom nödvändig. Emellertid upprepa vissa personer, ochfdetta till och med i de mest stridiga läger, i sin förskräckelse öfver de revolutionära händelser, som förefallit, och öfver djerfheten hos dem, som utföra dessa, att Italien vill taga Rom till hvad pris som helst och störta den hel. fadrens suveränitet. Denna id omfattas såväl af påfvedömets motståndare som af dess försvarare. Må det tillåtas mig att genast göra en anmärkning till de senare. Om det är saunt att Italien är till den grad betaget i enheten, att det icke kan fördraga tanken på att se den på något sätt förminskad, och sådan är den af påfvedömets ifrigaste vänner utvecklade teori, huru kan man då påstå att enheten är på väg att upplösa sig derföre att deti Italien råder en så stark enhetskänsla ? Må man derföre tillåta mig några förklaringar med afseende ä denna enhetsfråga. Det är säkert, att i Italien gifves en sträfvan till enheten; men det är icke i lika grad sannt att majoriteten fäster en sådan vigt vid denna enhetstanke att den vill till hvad pris som helst bemäktiga sig Rom. Om man tillsporde denna majoritet, om man kunde förvissa sig om hvars och ens känslor, skulle man finna att flertalet af italienare älskar ordningen och icke är tillgifvet dessa ytterlighetsider, som blottställa nationens framtid och välstånd. Visst är att Italien genomgått revolutionära skiften, och man bör icke döma alltför strängt öfver de medel, genom hvilka det ernått enheten. Hos alla nationer inträffa under tidskiften af stor krig sådana revolutionsperioder, och man måste bedöma dem med ett visst öfverseende, ty män har sjelf behof deraf, ifall andra hade att uppskatta de revolutionsperioder, som mer än ett folk haft att genomgå. (Rörelse.) Men Italien bör i sin ordning utträda ur revolutionsperioden; det är utan tvifvel att det icke befinner sig.i händerna på den verkliga majoriteten. Detär denna majoritet, som man måste uppsöka, ordna och draga fram i dagen; man skall då få se framträda andra känslor än den nuvarande minoritetens, som väl kunnat gagna enheten, men som icke förmår befästa och betrygga den. (Bifallsyttringar från flera bänkar.) I dessa omständigheter hemta vi skäl till förtroende för framtiden; vi anse att man har anledning att af italienarne vänta mycket sundt förstånd och redbarhet och att hoppas att i epetsen för ärendena skola komma män, på hvilka man kan lita. Under sådant förhållande skulle det icke vara nyttigt om den heliga stolen stödde sig på hoppet om den italienska enhetens upplösning; snarare måste den göra sig förtrogen med tanken på möjligheten att lefva under idgemensamhet med Italien, likväl icke med Mazzinis, Garibaldis eller ens Ratazzis ider, men med ett nytt Italiens, sådant vi hoppas på. Ingenting är för öfrigt lättare att fatta, om man tager i betraktande det förflutna, än en italiensk påfve, lefvande midt ibland ett redbart och luguat folk, utan att derföre afstå något af sitt oberoende eller sin värdighet. För den romerska frågans lösning göres vida mindre behof af någon lätthet att komma öfverens om fundamentalfråfon än af känslor af ömsesidigt förtroende melan Italien och påfvedömet; hittills råder ömsesidigt misstroende, och man måste tillstå att ä den heliga stolens sida finnas goda skäl att misstro Italien. Vi göra visserligen icke gr att ålägga förtroendet, men vi förklara att det är nödvändigt, att det är enda grunden för en lösning. Man måste derföre vänta och efterforska dT samma gång, för den heliga stolen nya grunder tillj trygghet och för Italien utvägar att, utan att såra sin sjelfkänsla, hejda sig iden sluttning, på hvilken det råkat in. För detta ändamål fordras, att Italien upphör att betrakta Frankrike såsom en besvärlig förmyndare. Just till följd deraf att Frankrike gjort Italien stora tjenster, synes hvarje påtryckning från vår sida i hög grad besvära det och utgöra en kränkning af dess värdighet. Detta är en förs menniskohjertat ganska naturlig känsla, och Italien kan icke undgå den. Det är till följd deraf som våra bästa råd icke på Italien hafva samma inflytande som råd, -gifna af makter, till hvilka det står i mindre stor förbindelse än till Frankrike. Detta har gifvit upphof åt konferenstanken. Vi ha velat öfverlemna romerska frågan i allas deras händer, som i henne äro intresserade. Denna fråga är på samma gång religiös och politisk. Hon intresserar alltså alia makter, antingen från sin politiska sida eller från sin religiösa. Man har fordom talat om en kongress, sammansatt uteslutande af de katolska makterna; men det är lätt att inse hvarföre denna konfe då icke var möjlig: en af stormakterna hade politiska tvister med Italien, i hvilka de makter, som deltagit i kongressen, skulle ha blifvit indragna; denna kongress var följaktligen icke möjlig; den hade endast kunnat leda till en våldsam lösning. Vid denna tidpunkt var det för öfrigt tillräckligt med -Frankrikes intervention. Jag vill dermed icke påstå att Frankrike gjorde anspråk på att, så att säga, monopolisera äran att finna en lösning af den romerska fråan; men genom att ensamt intervenera förenkades uppgiften. Det är eljest klart, att en kongress af alla de stora katolska makterna: icke skulle ha uträttat mer än Frankrike hittills gjort ensamt... Deraf skulle kunnat härflyta en tillväxt i vår materiella makt, men vi hade icke behof deraf. För öfrigt ha alla katolska makter, med undantag af Spanien, förklarat att de icke antogo förslaget om en kongress, sammansatt uteslutande af katolska makter. Det gick säledes icke an att hålla på denna tanke. Vi hade kunnat inbjuda endast stormakterna, men denna kombination hade sina olägenheter. Tre af stormakterna äro icke katolska, och en fjerde, Italien, är part i frågan. Det är föga troligt att den heliga stolen skulle ha samtyckt att deltaga i en konferens, hvars beståndsdelar funnit sig främmande för dess intressen. Det blef derföre nödvändigt att alla makter deltogo i kongressen, ty alla äro intressade af frågan. Monsgr erkebiskopen af Paris uttryckte nyss sina tvifvelsmål med afseende å beskaffenheten af den Telife fadrens samtycke till konferensen. Jag bör tillkännagifva,. att den helige fadren genast samtyckte till konferensförslaget och att han gjorde det utan någon tvekan. Hän svarade helt enkelt, att han skulle till konferefsen skicka fullmäktig för att bevaka alla hans rättigheter. Det är på detta sätt som vi för vår del uppfatta konferenssammanträdet; alla rättigheter samt till och med alla anspråk böra ha frihet att söka der. göra sig gällande, blifvande det hvars och ens sak att betänka hvad intryck som åstadkommes. — Frankrike har icke begärt att någon makt skulle afstå från sina rättigheter. Jag förenar mig af fullt hjerta med Monsgr erkebiskopen af Paris 1 påståendet, att den -helige fadren genom sitt samtycke till kongressen, utfört en värdig och skicklig handling, som man icke kan nog loforda. Talaren var öfvertygad att senaten icke skulle af honom fordra att han skulle säga mer derom. Underhandlingarne äro inledda, regeringen hoppas ernå ett snart resultat; men på den punkt sakerna nu befinna sig, skall man inse att han måste väga sina ord, och att, oaktadt han önskade det, det icke vore honom möjligt att lemna fullständigare förklaringar, (bifallsyttrinar.) ; Det återstår blott en punkt med afseende å hvilken ministern vill yttra några ord innan han slutar; det är den som gifvit anledning till interpellationerna. Han tackar i första rummet monsgr erkebiskopen af Paris för åa han 8å väl framhållit andan deri. Nej, de: lationer äro icke fran for — — — 0 RR TT STA ste karg bet kärt el tan pt FD nl