af mitt embete8 pligt. Til Herren Fefus Chrtftus, min och hela förfamlingens trogne herde och wWärdare beder jag, att fhiwad mig mwederfarits ide måtte förlas ma, utan ftärfa håg och fraft att framgent i ondt rykte och godt rytte fullgöra denna pligt: Fag tror och förs wi8sfo att han will höra min bön. Honom mware ära emwinnerligen! Hernöfand den 6 Nov. 1867, F Ny NR. Säindebref. Herre, Gud Zedbaoth, Huru länge will du wred wara öfwer ditt folla bön? du fpifar dem med tåravs bröd; och ffänterv dem ett ftort mått fullt med tårar. Du flöt alla wåra grannar banna of; och wåra fiender befpotta of. Gud Zebavth, tröfta of; låt ditt anfigte lya, få mwarde wi hHulpne. Desfa Asjaphs och i den 80:e pfalmen hafwa ofta fommit för min fjäl, då jag under mt förflutna mår täntt på eder, älffade i Herranom. Alt djupare har jag fönt behofwet att med eder i andan famlas fring desfa ord och bedja den bön de innehålla, Mig fynes jom de fynnerligen mål lämpade fig til mädelfe, warning och tröft juft under den belägenhet, i Hmwilfen för närmarande Norrlands folk befinner fig. Orden innehålla ett bönerop om hjelp ur tryckande nöd. Juft derför egna de fig få mal för of. Ty fannerligen nöden har marit oc är ännu bland of mydet ftor och hotar att blifwa än ftörre. Stort är bera8 antal, Hmwilfa länge fatnat det dagliga bröd, fom erfordra8 till froppen8 uppehälle, om hmwilfa ordagrannt gäller: On fyifar dem med tårars bröd och ffärfer dem ett ftort mått fullt of tårar, Jag will ide förföta tedna den jämmer och det elände, fom briften i detta hänfeende redan förorfafat. I Hafiven fett allt detta på närmare Håll än jag. Ingen har marit utan fin del. Ty äfwen de, fom ide på fina egna froppar fått erfara bhungersnöden, hafwa doc i fin fjäl måjt dela lidandet, då de ftändigt funnit fig omaifne af denna nöd od ofta endaft ofullfomligt funnat lindra Hen. Hmwarifrån dar då all denna nöd fommit? Ii tmweka ide att fwara: Den är en Herrens henfökelfje, Den fommer otmwifmwelatftigt från honom, hmilten allsmättigt råder öfwer himmel och jord, öfver wind och måg, föld och Hetta, regn och folften; från Honom om fhwilfen bet heter: Mit wintar efter dig, att du fal gifwa dem mat i finom tid. DÅ dn gifver dem, få famla de; när du upplåter din hand, få mwarda de med god ting mättade, Om du fördöljer ditt anfigte, få warda de förffrädte. Hmwem, utom honom, ffulle funnat fända denna ihållande winter, fwilfen in ifommarmånaden tillflöt wåra hamnar med ogenomträngliga 18 band, förhindrade famfärdfeln med de länder, fom hade bröd nog, och tifmen hindrade fåningamannen att i rättan tid fafta fin fåd it jorden? Hmen fände of er fommar de firiva ffurar, fom mångenftädes bortfföljde lanvtmannens hopp? Hmem fänder of nu desfa bdyftra moln, hwilfa åter Hota med förderf mår obergade höfförd? Herre, du fördöljer ditt anfigte för of, derför äro mi förffrädte. Hmwarför gör nu Herren detta? Gud är ju färlefen. Till fällhet och falighet har Han ftapat of. Han will ingen fyrdares död. Hmwi liter han vå ett fådant jernrig gå öfmer of, arma Terfar? Blott ett enda fmar finnes, fom innebär ful fanning. Det är wåra fynders ffuld att wi få flagne od plågade warda. Desfa fynder nedfalla öfmer of dels den faverliga agan, dela Guds heliga tmwredeådomar. Iagen af of är utan ffuld; alle äre wi utan berömmelfe; wi Tide det wåra gerningar mwärde äro. Huru mydet hafmwa ide mi herdar förffylt genom brift, frröplighet, tröghet, måhända fifnöjdhet och förfumlighet i fjälarnes mårdande! Hafmwa mi warit få brinnande i förbönen, få allwarlige i Heftraffningen, jå