ännu gå frie. Sändebrefiwet innehåller ingenting, fom a afleda de ännu ffonade från fådvan fjelfförödmjuelfe. Re af fin bemisning tydes en författare hafmwa nedlagt i en omftändlig jemnförelfe mellan Ä ena lidan hedendomens fätt att bedöma Ariftendomen DÅ ä den andra fändebrefivets fätt att bedöma den driftendomsftendtliga Titteraturen i wåra dagar. Kraften af denna bemisning är ingen, när man — obejtucten af den flimrande framftällningen — fäfter fig wid innehållet. Eller ffulle det werfligen mwara otillåtligt atti wår tid bekämpa och förkafta wilfareljen, derföre att en föregående, mindre upplyft tid befämpat och förta ftat fanningen 2! — Heldre, än att mwidare inlåta mig med bdesfa och dys lifa bemisningar, mill jag förföfa att bejwara ett i ABL N:o 255 til mig framftäldt frörjamål. En Theologie ftudiofus, Hmilten fäger fig lifa med mig tvo på Guds ftraffoomar i mwerldshiftorien och fom berjemte förmenar fig hafmwa bemwifat riftigheten af att anfe den norrländffa hungersnöden fåfom en rättmätig traffoom öfmer den norrländfia befolkningens fora fynz babörda, begär fmar på denna fråga: är det då rätt af hela det öfriga landets innebyggare, att genom injamlingar och fändoningar af underftöd föfa liffom unbandraga be fiyldige mwerfningarne af det heliaa rådlag, fom flidat dem lidandet til heljofam tuftan? Jag nödgad härmid anmärka att den märde fråga: cen3 uppfattning af den norrländfta hungersnöden ite är den, fom förefommer i mitt fändebref. Detta utgår alldeles ide från, än mindre fwilar bet på den örutfättningen, att all nöd, allt lidande är ftraff. Det blott antager att der grofma, uppenbara fynder åtfölJag af fmwmåra hemfötelfer, der ärn desfa hbemföfelfer att oetrafta fåfom ftvaffoomar. Men det ide blott förut: ätter, det uttalar äfmen, att Hemföfelfen fan inträffa ifwen utan fåran anlevning och då mwara att anfe fåom faderlig tuftan och pröfning. I enlighet härmed jar fändebrefmwet framftällt den norrländfea nören ins salunda helt nafet och enfidigt fåfom en rättmätig traffoom öfmer den norrländffa Hefolfningens ftora ondabörda, utan tilifa fåfom, för troende Guds barn, en faverlig aga. IAndtligen erinrar fändebrefiet, att famma nöd enligt Guds färlefsfulla affigt Hör fram alla jult den vifa färletåbewiåning, hwilken nu från oenna hemfötelfe inftränfer fig fålede3s, enligt fändebrefwets uppfattning för ingen del till blotta ftraffet. DÅ när beftraffning med all rätt antages fåfom tillifa åfyftad, få följer deraf för ingen del, attdenfamma enligt Sunds milja ffall utjträctas ända derhän, att de ftylbige till fifta droppan måfte tömma lidandets och nöens falf. Från fändebrefwets ftåndvunkt företer fig derföre ide den fmårighet, hwilfen Theologie fiudiofus upptädt från fin. Åtminftone fynes lögningen lätt nog. Herren har ide uppenbarat of huru långt Han mil att hemföfelfen ffall gå. Men den Griftliga färlefens pligt Har han fart och tydligt utftafat. Det wore ju l Hå fåmwifthet att grubbla öfmer det fördolda, än mer att af fådant grubbel låta förhindra fig från att fullåå många Håll redan framträdt. Guds rådjlag med ) göra, hwad Guds tfärlektsmwilja tydligen och beftämdt af of fordrar. Skulle wi, utan wår ivetffap, genom jullgörandet af denna tydliga mwilja råfa i firid med Gud8 fördolda affiat, få lärer Han ide tillräfna of I etta; och ffadan eger han nog utmägar att bota. — Jag behöfmwer ju ide erinra att hwad fom i detta afjeende gäller om ftraffbomen gäller ännu ögonffen: ligare om den faderliga agan oc om pröfningen. Här behöfmwe8 i min tanfa ingen adommodation. Kärlekspligten8 mäg är flar; och när wi följa den troget, d. m. f. med den fjelfförfafelfe, den ödmjukhet och ben Hriftliga flokhet, fom pligten äfmen fordrar, få behöfwa wi ide frufta att af Gud betraftas fåfom de der jöfa att omintetgöra hans heliga rädflag. Mi bidraga faftmer efter Hans wilja att förmwerfliga desfa rädflag ho3 of; fjelfwa oh ho3 andra. Utan tmefan upprepar jag derföre i Fefu namn den maning, jag redan i fänbebrefmwet uttalat: uedan wi nun tid Hafwe, låt of göra godt emot hiwar man. DÅ jag fålunda inför Norrlands folk framftällt den hemfötelfe, af hwilfen detta folk nu drabbats, dels få fom uppenbarelfe af Guds heliga mrede öfmer fynden, del fåfom en faderlig aga, dels fåfom pröfning och öfning för tron, alltjammans åfyftande helfo ofam bättml er bt ENA Mo ge SAFE 1å FE: i FÖRT