VEDrURKt ra BT vin It NEF VERDE VEILVISEEELE BELVAIN BrFtF7 lagan deraf, Hwilfen, i öfrigt allvele3 lifa med den förfta, blifmit förfeod med ett företal af författaren fjelf. Måtte hwar och en göra fig den ringa mödan att fjelf pröfma förhållandet, efter fäwäl den funffay i Guds Ord, fom det degrepp om fanningen han i fitt famivete eger! Förord. Efterföljande fändebref, urfprungligen ämnadt allenaft för den fret8, inom hwilfen Herren behagat fätta mig till herde oc Ttärare, har genom den periodiffa presfen bliftvit delwis frambdraget för en ftörre allmän het och fån några Håll fått uppbära ett Elander, hwars befogenhet eller obefogenhet ide låter fig afgöras efter enffilda, ur fammanhanget Tösrydta ftällen, Under få dana förhållanden har jag anfett det wara min pligt, att fätta äfoen de läfare, Hmwilfa befinna fig utom den förft affedda fretfen, i tillfälle att lära fänna det flandrade föremålet t defz helhet. Jag mwågar äfven Hyfa den förhoppning, att en fåran åtgärd fall wara tillrädlig för att ho8 hmwarje omäldig läfare förtaga all bufmudfatklig mwerfan af de obliva omdömena, Emellertiv Hhafma några bland de af fändebrefwet framfal) a artiflarne fynts i misfa punkter påtala färftildt mar. Man har om den grundåffädning fom genomgår detta fändebref föregifmit, dels att ven ffulle mara egendomlig för ett prelatenfifft intresfe, hmwilfet förmenas alleftäde8 mara fig TNlift, dela oc att den ffulle mwara för detta fändebref f helt egendomlig. För att bemöta desfa påftåenden är nog att hänmifa till mår froenffa ) fyrfa8 allmänna läro: oc andvattsböder. Den, fom läfer tyrkobönen för dyr tid och hungersnöd eller pfalmerna 384-389, 395, 396, 403, i hroilfa förfamlingen under betrycta tider, fådana jom den närmwarande, bekänner fin ftuld, uttalar fin tro oh fitt Hopp, fal lätteligen finna, att den flandrade uppfattningen är helt enfelt mår fmwenffa evangeliffa fyrfas. Sändedrefivet är farten mer eller mindre, än en maning att få tänfa, få befänna, få tro och hoppas, fom det enligt mår förjamlings lära egnar ett dörifteligt folf när det råfar i fmår nöd. Kyrkan fjelf har hemtat oenna lära ur Guds ord, hwillet lärer oft att fe i händelferna ide blott en fevja af naturliga orfafer och werfningar, utan och uppenbarelfen af en gudomlig förfon, en perfonlig Gud, hwars milja länfar famma orfafer och werfningar ) efter en lag, fom är på famma gång den heliga rätt färdighetens8 oc den heliga barmhertighetena. I detta oro8 ljus mwittnar oc all hiftoria, all erfarenhet, ätminftone inför det makna famivetet, om närmwaron af en heltg Gud, fom ide låter fynden mwara oftraffad, men jom od gerna förbarmar fig; en Gud fom underftundom låter ftraffet inträda redan här i tiden juft derföre, att han ide wil någon fyndares död, utan att denne ommänder fig och lefwer. Ingendera, hwarken Guds ord eller erfarenheten, gynnar ben mifledda menniffos mwänlighet, hwilfen ej fan lida fanningen, att en ftraffande od tuftande rättfärdighet jemnfide8 med den förbarmande färlefen går genom mwerlden. TIälmeningen ho8 denna menniffomwänlighet må erfännas, men bes tryggande är den ide, Rättfärdighetens osomar afmwänder man fhwarken genom falffa förefpeglingar eller derigenom att man tillfluter ögat för mertfligheten. Det enda betryggande är faftmer, att med bliden öppen för både fond och fuld, rättfärdighet och dom Iyfta fina ögon upp till bergen, från hwilfa hjelpen fommer, od utan uppftof fly till nådathronen, den Gud hafiver fatt i fin Sons blod. Salige äro alla de, fom förtröfta uppå Gonont. Man har inmwändt att i tider af allmännare hemfötelfe, fådan fom den närmwmarande, lidandet dradbar den jemnförelfewi8 offylvige lifamäl fom den fiylvige, att barnen t, er. få lida genom följderna af de äldres förfeelfer, ja, att det ide fällan går den rättfärvige få fom hade han den orättfärdigeå gerningar gjort. Detta är ett faftum, alldele3 obervende af den fynpunkt, ur hwilfen Hhemföfeljen af ofs betraktad. Detta faktum förmwärra8 derföre ide heller genom den Mriftliga oh riftiga uppfattningen, fom i hemfötelfen fer ett ftraff, ber den drabbar orättfärdigheten3 tjenare, en faderlig aga eller pröfning der den träffar Gub8 troende barn, hwilfa mwandra I Gud8 räddvhåga, men fela i mångahanda frycden. — Lika liten betyvelje har den inmändningen. att lifa fiuld ide alltid inför mara Bapn hems