maga att göra räti för sig. Det nu rädand förfaringssättet medför således för utländ ningen icke allenast större risker på svenskt affärer, utan äfven att han blir fordriags egare i flere svenska konkurser än fordom Detta ger anledningar till klagolåt och missnöje öfver svenska förhållanden, mer man redogör alldeles icke för de fel mr sjelf begått, och hvilka måbända varit hufs vudaniedniagar till förlusterna på svenska affärer. Förnokas kan ej heller att en brist. fällig kreditlagstiftning låogsamt tillämpad ikar fordringsegarens missbelåtenbet. — Att t. ex. blifva nödgadantsga tvänrgsackord om fem eller tio proc. och sedan ej utfå beloppet, är nog obiliigt. — tt annat förhållande, som väl icke den stora allmänheten uppfattar, men som tilldrager sig de tänkande affärsmännens uppmärksamhet i utlandet, är att sveneka kursförhållandena Stlädse äro ogunstiga för Sverge. Man ålnöjer sig med att förvånas, men drager i stllhet den slutsats, att en nation, som vore mån em sin kredit, ej borde underkasta sig de på denna vög fortgående förluster. Det går dock år efter år på gamla viset, utan att något det ringaste försök göres till en förbättring. I Finland uppfattar man sakerna allvarsammare och på ett helt annat sätt, och der vet man ekilja emellan det föråldrade vexel-rytteriets fäfängliga bemödanden, att styra kursen? och välbefogad fosterländsk sträfvan ?att upprätthälla myntvärdet?. Fordom bade man endast kännedom om främmande länder genom der resideraude ministrars meddelanden, fätaliga resebeskrifDingar och för korresponden ser. Numera söka navdo hvargndras bekantskup genom mäöngfoldiga ömsesidiga besök, eft stort antal korresp nderter och läsning af utländska tidningar. Allt detta oaktadt är bekantskapen föga grundlig, ätminstone när mean går längre än till naboländerna. Do, som nu i utlandet, t. ex. i Tyskland, uppfatta ställningen här efter vissa korrespondenters uppgifter, sakna i sanning all anledning att tillerkänna Sverge en god kredit. Dessa korrespondenter hafva till hufvudsyfte att vara intressanta och återgifva företrädesvis det otroligaste af hvad som förekommer i den svenska Periodiska preisen. De dåliga tidpingsrno? hafva alltid mest att bjuda på, ty de äro ej förhindrade af hvarken sanningskärlek eller grannlagenbetskänsla, Icke desto mindre tförmena de sig vara en klar spegel, uti hvilken man kan ge dea skorpt utpräglade bilden af allmänna opicionen. Inowen jem. förelsevis kort tid har utlandet på denna väg kunnat inhemta följande märkliga upplysningar, hvilka åtmiastone icke bidraga ett stärka svenska krediten, Svenska nationen genomförde är 1865 i sin national. representation en reform, som väckte den Civiliserade verldens beundran. Nu efter. två år finner man, nota bene i de ?dåliga tidningarne, ej annorstädes, att reformen ! var en öfvergångsformation, med hvilken : man för dagen kunde åtnöjas, fast besluten i ett gå vidare. Hvarthän uppgifves väl ej, men af uttrycken kan man tydligen finna, !, att representationen saknar tillbörlig akt! ning för att kunna uppfylla sin bestäm-i melse. Att ett radikalt parti skali fanasi är fullkomligt i sin ordniog, men klokhe., ten borde bjuda att gå tillväga med någon : plan, och i sådant fell, nog hafva vi tilde, räckligt med angelögnare reförmer än ait!) L 1 1 KR nu äteruppföra den frågan på dagordninen. I utlopdet förblandar man dessutom lr lätt yrkad öndringikommunalvalrätten med sjelfva valrätten till nationalförsamlingen och ingen gör sig den möden att sprida ljus öfver svenska förhällanden. Emellertid borde man intilldess ytterii-) gere en representationsförändring hinner gelt nomföras uppskjuta med klagan öfver skat-j ter till bestridande af i behörig ordning be-!e slutna utgifter. Men ännu menligare inver-q ka de dåliga tidnivgarnes? sanningslösa( uppgifter, att stetskontoret ej skulle kunna k fallgöra de nödiga utgifterna för att hållar steismaskinen i gång; att finansministern o skulle haft bekymmersamma öfverläggnins gar med vederbörande i statskoutoret, och!g att statskassan närmast kunde liknas vid enk tom kassakista till och med utan botten. !d Detta bedrölliga resultat skulle hafva upppb kommit deraf att ett par millioner rdr blif-ti vit af allmänna medel anvisade, dels med,lr dels utan återbetalningsskyldighet, till delu nordligare provinserna, hvilka lidit af miss-!, växt, samt deraf att bränvinskonsumtionen bn minskats, så att bränvinsskatten ej i år uppvär a det beräknade höga beloppet, och slutligen n deraf, att man genom sparsamhet kunnatg ätnöjas med mindre qvantitet utländskt gods, s hvarigenom tuliinkomsterna understigit förväntan, Tänk, när så små anledningar1. kunnat vålla en så stor bestörtning hos dem, j g som skrifva dagens krönika, huru skulle det! F väl komma att då se ut, om krig eller anla; ran stor kalamitet inträffade? ti ?Dåliga tidningar, hvilka försäkra sigfc vara nationens målsmän, åtnöja sig ickeljg med att nedsätta alla svenska förhållanden, !aq utan de begära formligen understöd för de jfr ?40:delsrne af nationen. Hvem som skalllg gifva detta understöd uppgifves icke, men br blott uti den omständigheten, att det kanyr; begäras, ligger för de med sanna förhållan-i det föga förtroliga en maning att taga siglte tillvara för allt hvad svenska sffärer heter. s Däliga tidningar?, som förmena sig tala! i mensklighetens namn, då de förorda gåf-l.o vor till nödställda medborgare, hafva utta-!tr lat sin förkastelssdom öfver gifvare, som ls gifvit rikliga, men fogat som vilkor för gåf-l vornas åtnjutande, att något arbete borde på verkställas af understödstagarne. Det varyj icke arbete för gifvarnes räkning eller något a, sådant, Kvaraf gifvarnes vinstbegär kunde( släckas, utan det var arbete i egen hemort, lst såsom t. ex. att man godhetsfullt för betali ning af andra åtminstone ville begynra af-ga dika egna åkerfält, eller anläggs vägar il hi orter, der lättjan förut funnit sådana öfver-laf flödiga. Detta vilkor, som eudast afsög nå-lte gon garanti emot gåfvornas missbruk, för-u; klarades vara oförskämdt, härdhjertadt och pi mera dylikt. Dåliga tidningar? hafva motlar somliga gilvare riktat den förebråelsen, ettg de ej gifvit nog. En gifvare har naturligtvis ingen rättighet att rädfråga sina tillgån-dq, gar eiler sitt bjerta, utan det är den så kalig lada, allmänva opivsionen, som skall be-tyn stämma gåfvornas belopp. De, som ingen-!ki; ting gifvit, hafva åtminstone åtojutit den förmånen att få förblifva ignorerade. — 15C