fattaren åter på ett honom kärt område, och detta kapitel kan derför anses com ett af de bästa i hans arbete. Ett särskildt förhål. lande, som med rätta betonas, är den egenskap af musikalisk, som tillkommer Bellmans humor och ger den en alldeles egendomlig prägel. Bellman är humorist både som tonsättare och skald, hvarigenom hans skapelser tillhöra en sfer inom konstens område, der de, 0328 veterligen, ej ega några egentliga medtäflare. Det innerliga vexelförhållandet mellan ord och musik hos honom kan aldrig nog ofta och starkt framhållas, liksom det utan fråga förtjenade en särskild utförlig undersökning, hvilken dock hittills uteblifvit, emedan, tyvärr, estetici merendels ej äro teoretiskt bildade musici och tvärtom. Något som författaren alldeles förbisett är den betydelse de mångfaldiga instrumentala ljuden ega i Bellmansmusiken, och huru de högst väsendtligt bidraga till dess humoristiska bällning och lifligt målands kraft. Man ihågkomme blott den obeskrifligt lustiga verkan af oboetonerna i: ?Fader Bergström, fingra ditt oboe, blås !? eller valdhornsstötarne i: ?Stolta stad, jag nu glad? eller elutligen de vemodiga båsfiolsknäppningarne i: PDrick ur ditt glas?, för att finna, huru vigtiga dessa instrumentala beståndsdelar äro, och hvilken alldeles egendomlig karakter de förläna skaldens tondikter. Anmärkningarne om Bellmans språk vidröra äfven en särdeles intressant och hittills obehandlad fråga, vid hvilken författaren ej kunnat läcgre dröja, men som, äfven den, utan tvifvel i framtiden skall blifva skärskådad. Glanspunkten af författarens framställning utgöres utan tvifvel af de båda följande kapitlen: ?Fredmans epistlar? och ?Personerna i Fredmans epistlar?. I synnerhet i det genare har han verkligen framlagt något fullkomligt nytt, nemligen prof på, huru Bellman skall förklaras genom och ur sig sjelf, hur hans dikter, rätt behandlade och uppfattade, lemna en förträfflig klav till hans begripande. Denna grundsats har författaren här tillämpat och med utmärkt smak genomfört, hved angår personnagerna i Epistlarne, dem han i träffande porträtier ställer för vår syn, eådana de brusst genom skaldens glödande iabillnivg. Här finna vi, med ett ord, för första gången en verklig och klar karakteristik 8f denne Movitz, denna Uila, denne fader Berg som vi alla lärt oss känna och älska, trots deras fel och svagheter. Framför allt förträffligt ur estetisk synpunkt är, att författaren uppvisat, huru dessa gestalter röra sig inom en föreställningssier, der dygd och last upphört att fin nas till, ersatts af ?nöje och pläga?, af ojutningen och dess saknad. Först då de skådas i denna belysn ng; få Bellmansfigurerna sitt rätta lif, sin rätta halt. Icke ens denne Fredman, som dock utan tvifvel är bäraren? af Bellmans eget humoristiska medvetande, uppträder såsom någon anzlyserande, i sin gmärta fråssande och öfver I-sten reflekterande Byron; äfven när ban hånar som bittrast, är det egentligen känslan af plåga?, äcklet efter njutningen, som framkallar hans böäfiiga verldsförakt, och hånet byts i rusets glädje, när krogdörrn öppnas, och ?de styfva leder bli emorda?, Det är mera helhet i denna quasi-verldsåsigt än i den moderna zerrissenheten? med sitt oändliga pjunk, och derför göra dessa Bellmansmenniskor öfverhufvud ett ljust och gladt intryck på åskådaren; de stå ännu på mnatusens ståndpunkt, lefva hennes lif. I den tredje afdelningen af sitt verk: ?Kommentsrier? har deremot författaren, enligt vår oförgripliga mening, missförstått den uppgift, som föreligger en Bellmans förklarare att lösa, vär han från de all männa betraktelsernas och belysvingarnes: område ger sig in på de enskilda dikternas. Han skall, som vi hålla före, på allt sätt underlätta begripandet af dem, först och främst genom att fullständigt framlögga de kulturhistoriska och ant qvariska npplysniogar, som kunna finnas af nö den, och vidare genom förklarandet af dunklare ställen och uttryck i texten, genom sammarhållandet ef ord och musik o. s. v. Så långt sträcker sig hans bhefogenhet. Men han får icke tillika, såsom förs fattaren gjort, genom en fullständig omskrifning, vore än denna ajdrig så lyckad, komma läsarens eller åhörarens fantasi och uppfattniog i förväg och dymedelst matta intrycket af skaldens egen framställning. Han bör, med ett ord, undanrödja hindren, men ej föra i ledband. Med ju lättare haod det förra sker, dess renare och fullständigare blir läsarens behållning af skalden. Om vi således måste i allmänhet anse författaren här hafva gått alldeles för långt i sitt pit att göra Bellman förstådd, då han utförligt omskrifvit och upplöst i sina begiåndsdelar ena del epistlar, så hindrar detia oss icke från att erkänna, det man äfven i denna afdelning träffer många prof af den säkra smak och det fina sinne för skaldens verk som eljest utmärka arbetet. Emot detta nu nämnda grundfel försvinna pågra få obetydligare, som vi skulle kunna an märka, Öfverhufvud synes oss författarens uppfattning riktig, om vi undantaga en hufvadpunkt, den nemiigen att han ofta nog förklarar dikterna såsom sedda från Fredmans, ej från Bellmans ståndpunkt. Om det är onekligt att Fredman i flere af epistlarne införes talande, så är det lika bestämdt, att åtskilliga, och ej så få, måste anses vara direkta, ef af detta medium förmedlade, utgjutelser af skalden. Så isynnerhet många på naturmålnirgen grundade. En närmare undersökning af förhållandet skuile föra oss för långt, och vi måste således pu afstå från densamma; vi afsluta här denna anmälan, i det vi taeka förfat-, taren för det myckna goda och fint tänktaj, han lemnat oss öfver Bellman och tillika, uttala den förhoppning, att ban ej ännu mål, ha yttrat sitt sista ord i hithörande ämnen. , ———— . RN SEAN örenta Staternas Historia, af Edouard LabouFöre RR hänt... Stockholm 1867. På LD. J. Hiertae förlag. Det är oss ett sannt nöje att omnämna, l! att den svenska öfversältningen af detta för-!4 träffliga arbete nu är fullbordad och vär it teratur på samma gång riktad med ett afi, de värdefullaste popu!ära arbeten i den kon-(,