Rättegångsoch Poiissaker. Laurellska mordet. Vi fortsätta i dag redogörelsen för gårdagens ansakning i detta mål. Ordföranden tillfrågade Larsson, med anledning af vittnet Nordvalls vid sista ransakningen afgifna berättelse, hvarför Larsson sagt att Laurell varit en elak och konstig menniska. Lars. son genmälde att hon varit sträng, men, tillade hon, aldrig har hon gjort mig något ondt; hvarpå ordföranden sade, att det tycktes vara troligt det Larsson uppdiktat detta, i afsigt att derigenom hos vittnet, sedan mordet kort derefter blefve kändt, afleda misstanken från sig sjelf. Härpå afgaf ej Larsson något n rmare svar. På tillfrågan om hvad mening Fribergs yttrande till Boström: Om Larsson begått mordet, så är Lindström dertill skulden, inneburit, förklarade Friberg, att orsaken till detta varit, att då han, omkring 14 dagar innan mordet begicks, en dag hemkommit och för Larsson omtalat atv han af fabrikör Dufva erhållit arbete, men att detta arbete skulle verkställas hemma i Fribergs bostad, Larsson skulle i häftiga ord yttrat det hon ej ämnade tillåta att han gjorde hemmet till någon verkstad, ty då skulle hon flytta till Lindström och hos honom få det mycket bättre än hon nu hade det med Friberg. Larsson säger att detta är en ny lögn af Friberg, ty när F. omtalat att han fått arbete, skulle Larsson tvärtom ha sagt: Gud ske lof, då blir det ingen nöd.? Friberg ville likväl påstå det Larsson många gånger yttrat: ?Det skulle våra mycket bättre att ha Lindström än cig, hvilka yttranden Larsson förnekade, sägande sig aldrig ha talat om Lindström med Friberg samt att Friberg ej afvetat deras förhållande förr än hon i Fribergs närvaro inför rätten meddelat detsamma?. Kan Friberg vara 82 elak?, yttrade oroföranden, att han kan vilja tillvita Larsson sådana yttranden ? ?Detär sanning, genmälte Friberg. Enkan Jonssons, vid förhöret på förmiddagen, afgifna berättelse kommer vid nästa ransakning att uppläsas, dock nämnde ordföranden att den endast rörde Larsson, samt att af densamma upplysts, att, då Larsson, samma förmiddag mordet begåtts, knackat på dörren hos nämnda Jonsson, klockan, efter vittnets bestämda utsago, varit precist 11 på förmiddagen. Som i går omnämndes voro skomakaren S.M. Nylin samt poliskonstaplarne A. Zetterlund och Sv. Andersson till vittnesförhör inkallade. Nylin afgaf till en början en skriftlig berättelse, hvaraf framgick, att han, som från den 13 Juni till den 1 Juli med hustru och barn bott i rummet innanför Fribergs, men sjelf å annat ställe innehaft tillskärareplats och i följd deraf ej på hela dagarne varit hemma, på aftonen den 30 Juni fått bud från sin hustru, emedan hon fruktade våldsamheter af Friberg. Nylin hade då hemkommit, men, för att undvika samman. träffande med Friberg, tagit vägen till sitt rum genom fönstret. Han hade då hört Friberg öfverhopa Larsson med de gröfsta otidigheter för hennes förhållande till Lindström. Friberg hade äfven till en i rummet innevarande person, hvilken upplysts vara jerngjutaren Eriksson, fällt följande yttrande: ?Jag skall skratta när jag får se Larssons hjerteblod, ty den qvinnan kan jag inte se i någon annans våld, och sedan må jag gerna lägga mitt hufvud på stupstocken.? Under allt detta skulle Friberg i en högst förbittrad sinnesstämning hafva slagit sönder tallrikar och kastat maten på golfvet samt framfarit på ett högst vildsint sätt. Då Nylin derpå gått in till Friberg hade hän sagt honom det han såg sig nödgad att afflytta derifrån till följd af Fribergs svåra sinnelag och det förfärliga oväsen han beständigt höll. Nylin gick härefter ut på gården, dit han med hotelser och oqvädinsord förföljdes af Friberg. Som Larsson vid Nylins inträde i tysthet bedt honom akta sig för Friberg som var beväpnad, så begaf sig Nylin till polisvaktkontoret i Jacobs församling, för att derifrån erhälla handräckning, cch åtföljdes sedermera af en konstapel (Andersson) tillbaka till Fribergs bostad. Konstapeln hade då tillsagt Friberg att lägga ifrån sig de vapen han hade, hvarpå Friberg upptagit tvenne rak-knifvar ur fickan hvilka han lagt uti en låda. Friberg hade vid konstapelns inträde varit sysselsatt att plocka tillsammans åtskilliga effekter och hade sagt sig ämna flytta. Senare på aftonen hade båda de inkallade vittnena, poliskonstaplarne Zetterlund och Andersson varit hos Fribergs, hvarvid, enligt vittnesberättelsen, den förre skulle förebrått Friberg för hans vildsinta beteende och föreställt honom det sorgliga förhållandet emellan två så gamla menniskor som Friberg och Larsson. Friberg hade äfven då yttrat sig skola flytta från Larsson och var sysselsatt med att hopplocka sina saker. Vid anställd kroppsvisitation efanns Friberg åter hafva i fickan de förr omnämnda rakknifvarne samt det under namn al skafsare? ofta omnämnda mordvapnet; de förstnämnda påstod han då vara Lindströms samt att han hade dem i fickan, emedan han ämnade lemna dem till honom för att slippa vidare besök af honom, den senare hade, efter Fribergs uppgift, qvarlegat i fickan sedan lördagen då den jemte några mindre grafsticklar slipats hos fabrikör Dufva. Dessa bäda vittnens berättelser voro ej afvikande från hvarandra och lemnade ej nåot särdeles nytt till sjelfva saken, hvaremot följande af Nylin gjorda tillägg till den skriftligen afgifna berättelsen torde vara mera betecknande. Sedan vittnet Nylin afflyttat från Fribergs hade Friberg omkring 8 dagar efter mordet infunnit sig i Nylins nya bostad, der han på tillfrågan bura han, efter Larssons häktande, kunde reda sig med barnen, visat sig mycket nedstämd öfver förhållandet och yttrat att polisen kurde lika gerna ha misstänkt och häktat Laurells mjölkbud eller en annan qvinna, som senare än Larsson biträdt Laurell, men sedan han i sällskap med hos Nylin inneboende mekaniska arbetaren Windrufva förtärt mat och bränvin, nade han, såvidt den till samtalet dem emellan