mmer att få skatta för en utgift, den han il ch för sin rörelses tillbörliga drifvande icke unnat undvika. En annan olägenhet, som af detta beskattingssätt uppkommer, består deri, att det blir vårare för den skattskyldige att kontrollera, mruvida han får njuta till godo den i 8 medsifna befrielse från bevillning för 300 rdr. Om ör handelsoch handtverksbetjening finnes påörd en bevillning af 8 rdr, och den skattskyllige har tvenne biträden,. hvilka hvardera uppvära i lön 400 rår, så uppkommer naturligtvis len oriktigheten att för dem båda bevillningen efter 2:dra artikeln blir 8 rår i stället för 2 rår, samt att de kommunala skatterna ökas i förhålande derefter. Husbonden vet nu ganska väl, att hans tjenare icke njuta mer än 400 rdr hvardera i lön, och måste då antaga, antingen att vederbörande försummat att göra det författningsenliga afdraget eller ock att lönerna blifvit upp: skattade till 700 rdr för hvardera. För att erhålla någon grund för sitt klagomål, måste han göra sig besvär att taga reda på taxeringskomiLns protokoll. En dylik månhet om tjenarnes bästa kan man dock tyvärr icke antaga hos alla husbönder. Det kan icke heller nekas, att husbonden vore i sid goda rätt, om han, underlåtande att klaga, oakjadt han såge, att tjenarnes på hans debetsedel uppförda bevillning vore för hög, utkräfde af dem en emot denna bevillning svarande summa. Ja det kan ifrågasättas huruvida det vore möjligt för tjenarne att klaga öfver den dem påförda bevillningen. Ins. kan icke tro det, då de ej fått SR debetsedlar; ty det är ju klart, att en skattskyldig icke kan klaga öfver den på en annans lebetsedel uppförda bevillning. Man har sålunda beröfvat dylika tjenare möjligheten att kunna amföra klagomål hos högre instanser och gjort detta helt och hållet beroende af husbondens sodvillighet. Nekar husbonden att klaga, så kan ingen makt i verlden, förutsatt att pröfningskomiten icke skulle af egen drift meddela rättelse, förhjelpa dem till deras rätt. Är detta rättvist? Måhända menar man sig stå på de tjenande klassernas bästa, antagande att hushonden väl i de flesta fall, af okunnighet om skattens egentliga natur, betalar tjenarens bevillning. Gör man i detta fall en tjenst åt tjenarne, så pålägges ju faktiskt husbonden i stället en skatt, hvilken han icke borde vidkännas. Är detta billigt? Ins. har nu anfört några af de oegentligheter och olägenheter, som af ifrågavarande beskatt ningssätt kunna uppstå, och betviflar icke, att ju flere kunna uppletas och i verkligheten yppa sig. Dessa olägenheter skulle dock kunna und: vikas, om taxeringskomiteerna tillräckligt besktade föreskriften, att hvar och en skattskyldig skall erhålla särskild debetsedel, eller om, i fall tjenarnes bevillning nödvändigt måste hafva sin plats på husbondens debetsedel, vederbörande tminstone vore litet fullständigare och tydligare i sina uppgifter. Det synes verkligen icke vars för mycket begärdt, att de skattskyldige få vete hvarför de beskattas, isynnerhet då beskattnin gen omfattar skattetitlar, om hvilka bevillnings förordningen icke lemnar någon upplysning. Ins. kan ingenting högre önska än att blifve fullständigt vederlagd med klara och tydliga skäl. då det ju måste ligga hvar och en om hjertat att så vigtiga myndigheters åtgöranden som taxeringskomiteernas, endast framstå i det kla raste ljus; utbedjande sig för öfrigt ett mild bedömande, i fall hans sakkunskap och skrifsät icke skulle hålla stånd inför ett högre vetande och en upplystare smak. —I