väckte det i fjol höst ett visst uppseende, da en skattskyldigs, hos pröfningskomiten anförda, besvär i denna fråga offentliggjordes. Det kunde derföre måhända synas obehöfligt, att vidare röra vid saken. Men då taxeringkomiteerna i Stockholm fortfarande påföra de skattskyldige en bevillning, hvars rättmätighet åtminstone kan sättas i fråga, så torde det vara skäl att göra denna angelägenhet till föremål för den offentliga diskussionen för att få densamma utredd, hvarvid man hoppas, att någon af taxeringskomit6ernas ledamöter måtte visa insändaren, det hans uppfattning är oriktig. . Såsom ofvan blifvit antydt, är det brukligt här i Stockholm att på husbondes debetsedel upp: föra äfven bevillning för tjenare, som är skyldig att dylik bevillning efter 2:dra artikeln utförm nemligen såvida tjenaren är skrifven hos usbonden. — Härvid praktiseras något olika: antingen finnes nemligen på debetsedeln, omedelbart under husbondens bevillning efter 2:dra art., en anteckning, lydande ungefär sålunda: Kyparen N. N., eller handelsbetjenten N.N., för inkomst af 00 rdr, hvarefter bevillningen blifvit utförd, med iakttagande af de bevillningsfria 300 rdrna eller ock står blott, vid den på debetsedlarne; under 2:dra artikeln tryckta titeln: ?För handelsoch handtverks-betjening m. fl.7, utfördt ett belopp, utan att ett ord vidare är nämdt, hvarföre denna bevillning blifvit påförd. Denna skattetitel är verkligen så underlig, att insändaren ingalunda är säker på, huruvida hans ofvanberörda uppfattning om den bevillning, som der påföres, är riktig. Af stiliserigen skulle man vara frestad tro, att meningen vore, det husbonden skulle erlägga bevillning derför, att han har det eller det slaget tjenare eller derföre, att han har så eller så många handelsoch handtverks-biträden. Men som en dylik uppfattning är allt för antiqverad i en tid, då man sträfvar att så mycket som möjligt beskatta inkomsten, ej möbler, kläder, tjenare m. m., 8 måste man antaga meningen vara, att husbonde skall kännas skyldig erlägga bevillning för alla tjenare, som finnas mantalsskrifna såsom hos Honom boende och derjemte äro pligtige att erlägga bevillning efter 2:dra artikeln. vad nu beträffar detta beskattningssätts öfverensstämmelse med Bevillningsförordningen, så torde det till en början vara tillåtet på eka, att någon titel handelsoch handtver! sbetjening? hvarken finnes å det samma förordning bifogade formulär till debetsedel, ej heller kunnat upptäckas i 6 bland det som till inkomst af arbete räknas?. Såsom inkomst af kapital kan icke heller berörde betjening räknas, lika litet som till inkomst af fast egendom, — och nåa andra rubriker finnas icke under 2:dra artikeln i bevillningsförordningen. En sådan småsak utgör dock icke något hinder för vederbörande i hufvudstaden att under denna artikel uppföra ifrågavarande skattetitel. Såsom man kan hoppas, är troligen hufvudstaden ensam om denna ära, 14 af den för taxeringsförrättninarne utfärdade instruktion visar tydligen, på vad sätt och i hvad mån handelsoch handtverksbetjening må inverka på bedömandet af en persons inkvmster. Denna lyder, i hvad den rörer denna sak, sålunda: ?Den inkomst, handlande, handtverkare eller annan näringsidkare eger af sin rörelse, uppskattas med fästadt afseende å — — — antalet af de vid rörelsen biträdande eller använde personer, desses befattningar och lönevilkor? — — — —Men hvarken på detta eller något annat ställe har insändaren kunnat finna någon lagens bokstaf, som ens ger en antydning om merberörde skattetitel. Tvärtom har kan påträffat ett ställe, som 8ynes tala deremot. Detta lagrum, Bevillningsförordningens 83, lyder, med uteslutande af hvad som icke rör denna sak, sålunda: Med undantag af skattskyldigs hustru och hemmavarande barn samt andra till hans hushåll hörande eller hos honom skattskrifna och på hans debetsedel upptagna personer, som icke skola utgöra bevillning efter denna stadgas 2:dra artikel, bör hvar och en skattskyldig erhålla särskild debetsedel —— ——; varande dock husbonde berättigad att, efter derom gjord begäran, erhålla särskilda debetsedlar för de hos honom skattskrifna och på hans debetsedel uppförda tjenstehjon.? — — — Som man ser up ställer denna såsom regel, att hvarje skattskyldig skall erhålla särskild debetsedel, d. v. 8. att hvar och en skattskyldig skall sjelf betala den bevillning, hvartill hans inkomster må föranleda. Undantag från denna allmänna regel eger rum, när den skattskyldige har hustru Oc hemmavarande barn samt i8r andra till hans hushåll hörande eller hos honom skattskrifna och på hans debetsedel upptagna personer, som icke skola utgöra bevillning efter 2:dra artikeln; ja denna påragraf berättigar husbonden till och med att erh lla särskilda debetsedlar för äfven de tjenstebjon, som icke äro skyldige att erlägga bevillning enligt 2:dra artikeln. Icke annat än insändaren kan förstå, är det icke i öfverenstämmelse med denna paragraf, som idkare af utskänkningsrörelse och handlande på sina debetsedlar ofta blifva ålagda bevillning aft. ex. 5 rdr för handelsoch handtverksbetjening m. fl.? Ty antaget också, att en handlande har till biträde en person, som åtnjuter 500 rdr i lön utom mat och rum, så borde ju denne person, enär han är pligtig erlägga bevillning efter 2:dra artikeln, enligt anförde paragraf erhålla särskild debetsedel. Det synee således icke vara fullt förenligt med bevillningsförordningens bokstaf att uppföra ett sådant biträdes bevillning på husbondens. debetsedel. Men, kan man invända, det är icke nödigt att hålla alltför strängt på lagens bokstaf; så framt ingen olägenhet uppstår, må det väl vara tillåtet att följa dess anda. Husbonden eger naturligt: vis i alla fall rätt att taga ut sitt igen af den det vederbör. Ins. medgifver gerna, att man jeke må hålla alltför strängt på bokstafven, om denna är mindre tydlig, och ett dylikt fasthållande skulle leda fill motsatsen af den Prättvisa och billighet samt en författningsenlig och jemnlik beskattning, som synes utgöra hufvudsumman af bevillningsförordningens såväl anda som bokstaf. Men att låta lagens bokstaf fara, nör den är så tydlig som i detta fall, och då icke dess efterlefvande men väl uraktlåtenheten deraf leder till orättvisa och obillighet, synes deremot vara ganska vådligt. Det kan visserligen vid första påseendet tyckas vara temligen likgiltigt, antingen den bevillning, en tjenare är skyldig erlägga efter 2:dra artikeln, uppföres på husbondens, eller om tjenaren får sin särskilda debetsedel. Lätt är dock att visa, att det förra kan medföra och äfven mången gång medför både obehag och förluster. Om t. ex. en näringsidkare på ofvannämnde sätt får tjenarens bevillning på sin debetsedel och denne samme tjenare flyttar den 24 Oktober samma köst, då husbonden några dagar efter denna fyunin erhåller debetsedeln, till hvem skall han då vända sig, om den fordna tjenaren emellertid flyttat från orten och befinner sig — man vet icke hvar, och om det, som man vet, ofta tjenar till ingenting att klaga. Hvad skall han då göra? Såvidt ins. förstår, måste han betala den skatt, som en annan borde hafva erlagt. Skall någon drabbas af förlust, så är det billigare att det blir staten än den enskilde. Staten har dessutom många utvägar att få reda på en skattkylig, hvilka icke stå den enskilde till buds. Härvid är dock att märka, att saken gestaltar sig något annorlunda, om husbonden, hvilket ingen må förtänka honom, verkligen anser sig vara skyldig erlägga den påförda skatten, derför att han har så eller så många tjenare. Det är nemligen icke så lätt att förstå annat, då man på sin egen deLetsedel finner titein Pför handelsoch handtverksbetjening m. fl.7, utan att ett enda upplysande ord lemnar någon ledning för omdömet. Tidsödande och kostsamt är det äfven att taga reda på taxeringskomitns protokoller eller rådfråga någon enskild person. Vill han icke underkasta sig dessa besvär, hvartill icke heller anledning finnes, då de skattskyldige säkert i 9 fall af 10 anse sig skyldige att erlägga bevillning för handelsoch bandtverksbetjenino? så får han såiedes betala sin tjenares bePA AA Fn MPH Se et 4 Så tr DD FS AR AS OO