UTRIKES FRANKRIKE. I de båda kamrarne har den a k. bli boken, el!ler den vanliga sammanfattninger af Frankrikes politiska ställning såväl utor som inom landet, blifvit utdeled. Den ita lienska frågen afbandlas deri utförligt. At börja med påstås det, att det revolutionärs partiet med oro erhållit vis:het om, at! Septemberkonventionen började ha en väl görande verkan, i det att vissa frågor ord. rades, hvilka ställde Italiens förhållande till den hel. stolen på en bättre fot och på samma gång småningom åstadkommo eti Jugnare tillstånd. Alltsedan sistl. Januari, hater det vidare, ha vi underrätiat italienska regeringen om, stt detta parti gjorde viesa förberedelser vid de påfliga gränserna, Efter ministeren Ratazzis inträde i regeri gen mäste vi förvubbla våra underrättelser. Vi mottogo väl af det italienska kabinettet bestämda försäkringar, men sågo till vår ledsnad, att inga förebyggande åtgärder vidtogos af den italienska regeringen mot detta partis förehafvanden, hvilka, såsom man vet, gingo ut på en invasion i Kyrkostaten. Derefter nämnes, att väl militära åtgärder anordnades vid gränserna, men att de voro alldeles otillräckliga. Kebinettet i Fiorens förklarade då slutligen, ett det ansåg nödvändigt att låta sina trupper rycka ina i Kyrkoststen för att återställa orduiogen. ?Vi mäste då förklara för det italienska kabinettet, att äfven vi i detta fall skulle fatta vårt beslut.? Härefter erinras om de bekanta fakta, ända från Garibaldis flykt från Caprera till de italienska iruppernas återkallande från Kyrkostatea, samt framhålles, att Gen franska regeringen sett sig föranlåten att inställa ytterligare truppsäcdningar till Rom och redan gifvit order att sammandraga expeditionstrupperna i Civi!avecchia. Tidpunkten för de franska trup pernas återkallande kunde anses fåsom nära tillstundende, då lugnet i de påfliga staterna var återstäldt. Slutligen aomärkes, att Frankrike ansett nödigt att fästa makternas uppmärksamhet på ställningen i Italien och Kyrkostaten. I fråga om den österländska frågan talar den blå boken föret om de sväri hvilka Turkiet befioner sig, och yttrer af Porten är 1856 mot Europa ätagna förpligtelserna, samt de åt densamma gjorda tjensterna berättiga Franktike att ha ett ord med och fordra gehör, Fsankrike bade icke upphört att såsom hufvudgrundvalar för de reformer, som skulle vidtagas, beteckna alla det turkiska rikets undersåters likställighet, famt en god organisation af justitieväsendet, förvaltningen och undervisningsväsendet. Mon hade skäl att hoppas, heter det vidare, att vigtiga förändringar rörande Turkiets finanser och förvaltning förestode i den närmaste framtiden; flerfalldiga förbättringar hade redan skett, och isynnerhet mäste man erkänna de goda verkningarne af de eftergifter mot Rumenien och 5:rbien, som man rådt Porten till och derna gjort. Tyvärr ha våra bemödanden i den kretensiske frågan icke haft så fullständig framgång. Vi ha i öfverensstämmelse med hofven i Wien, Petersburg och Florens uttalat den önskan, att Kretas befolkning måste rådfrågas; denna begäran har icke efterkommils. Då kretensernas motstånd fortfor, aflemnade de fyra hofven till Porten en samfälld not, som England icke vägrade att rekommendera till uppmärksamhet, Men sultanen gjorde alla de åtgärder, som skulle företagas, beroeude af föregående vilkor, och gaf ett afslående svar på noten. Vid detta beteende af Porten återstod oss ingenting annat än att fritaga oss från allt ensvar och åter förbehålla oss fullkomlig frihet i vår uppfattning. Detta varinnebåliet af den förklaring, som i slutet af Oktober eflemnades af de fyra mokterna. Men ä vår sida borde ingenting företagas, som försvårade Turkiets bemödanden; vi skulle till och med gerna se, om de på den af nämnda land beträdda vägen kunde medföra ordnivgens fullkomliga återställande på Kreta. I afseende på Londonkonferensen för den luxenburgska frågans ordnande uttalas etor tilifredsställelse öfver, att konventionen blifvit verkställd, och det tillägges, att denna öfverenskommelse banat väg för återställandet at den goda sämjan i Europa på en för fredens upprätthållande gynnsam grundval. Slutligen vidrör den blå boken äfven förhållandet till Amerikas Förenta Stater och anmärker, att detta nu åter antegit en helt och hållet hjerilig karakter. Det förslag, som undervisnivgsministern Duruy för kort iid sedan fremsiällde i ett cirkulär, alt inrätt re flickskolor, i hvilka professorerna och lirarne vid de nuvarende högre undervisningsanstalterna skulle med. dela unde vicning, hor väckt stor förbittiing i det klerikala lägret. Biskopen i Orlesos Dupanloup gifver luft åt sin vredei en mycket diger skrifvelse till sina embetsbröder, i hvilken han på det skarpaste angriper uadervisningeministero. Planen analyseras i a!la detsijer och befinnes öfverallt förkastlig. Biekopen bestrider sanningen af påståendet, att den högre qvinnoundervisningen är förgummad i Frankrike; de unga flickornas andliga uppfostran är tvärtom ?i många afseenden bättre, eolidare, högre ceh fruktbarare på lyckliga och varaktiga resultater än i goss-skolorna. De i cirkuläret föreslagna täflingarne och prisen anee3 farliga för de unga flickornas blygsamhet och eedesamhet. Biskopen förutser till och med, att ömma förhållanden skola uppstå mellan de unga lärarne och lärjunginnorna. Vidare befarar han, att den föreslagna undervisningen skall göra de unga flickorna pedantiska. Men slutligen går biskop.n ministern fjelf och de af honom utgifna läroböckerna ganska hårdhändt på lifvet. Hr Duarvy har skrifvit I dere FT oo SV sr Rn a