lands författning. Man har endast anmärkt, att denna lugpande förklaring icke tyckes fullt öfverensstämrma med det förfarande, som det iranska kansliet ac sig böra jakttaga vid utförandet af cirkuläret sf den 9 Nov., hvilket till en konferens i den romerska frågan inbjöd icke allenast Preussen och de tyska sydstaterna, utan äfven Sachsen, som utgör en del af det nordtyska förbundet, saråt Hessen-Darmstadt, hvilket redan till hälften befinner sig deri. Detär väl sannt, att förbundsstaterna bibehållit sin diplomati. Art. II i förbundeförfattningen förklarar, att förbundets president, d. v. 8. konungen af Preussen, representerar detta i de internationella förbindelserna, att han i förbundets namn iörklarar krig, afsluter fred, ingår förbund och andra fördrag med de främmande makterna, och att han slutligen är berättigad att ackreditera och mottaga diplomatiska sändebud. Så heter det denne artikel, hvilken, såsom man ser, icke förbjuder de suveräner, som tillhöra förbundet, att mottaga sändebud från de tyska eller utländska hofven och ackreditera sådana vid dessa hof, med förbehåll likväl att förbundets angelägenheter handhafvas af Preussen. Men det ligger i sakens natur, att denna rättighet för de suveräner, som äro medlemmar af förbundet, icke kan vara annat än en hedersrättighet, hvilken i allmänh:t bör inskränka sig till ett utbyte af hvad man kuvode kalla dynsstiska höflighetsbetygelser. Hofven i de medelstora och små staterna få tydligen icke längre ha en sjelfständig politik. Hvad skulle det bli af förbundet, om Preussens sändebud i en europeisk konferens skulle sitta bredvid Sachsens och Darmstadis ministrar och se sig föranlåtet att afgifva en annan röst än hans båda kolieger från Nordtyskland? Det vore ett spektakel. Det sachsiska hofvet har också insett detta, hvarföre det, i stället för att direkt besvara det franska cirkuläret, inskränkt sig till att hänskjuta det tilll Preussen. Ur denna synpunkt har kejsar Napoleons förklaring rörande de förändringar, som den allmänna rätten hittills undergått i Tyskland, icke lyckats helt och hållet skingra de farhågor, som Frankrikes hållning under en nyligen förfluten tid ingifvit. De fredliga försäkringarne i det franska trontalet ha förefallit ännu mindre tillfredsställande i af seende på de förändringar, som framtiden förbehåller Tyskland. Kejsaren säger väl, att han icke ämnar blanda sig i de förändringar, som ske till följd af befolkningarnes önskningar; men då han tillägger förbehållet: ?så länge som våra intressen och vår värdighet icke hotas?, öppnar han åter fältet för. gissningarne och ovissheten samt obestridligen äfven för ett berättigadt misstroende. Den del af talet, som rör Italien, har ännu mindre tillfredsställt på denna sida om Rhen. Trots den följd af fakta och händelser, som i verkligheten upphäft Septemberkonventionen, hvilken Frankrike för öfrigt oaflåtligt kränkt, förklarar kejsar Napoleon sig vilja upprätthålla denna konvention och tyckes vilja intressera Europa för de jemkningar, den kan komma att undergå, på samraa gång som påfvens verldsliga makt skulle garanteras åtminstone inom viesa gränser; men konferensen har, såsom man vet, fortfarande problematiska utsigter. Ingen stormakt tyckes ha gått in på den utan förbehåll. Trontalet omnämner den också, utan att tillägga ett enda ord om de vilkor för fremgång, som den frauska diplomatiens åtgärd kan erbjuda. Det tyckes verklicen bekräfta sig, att grefve Bismarck genom ett muntligt svar på cirkuläret har förklarat, att Preussen icke hade något att invända mot konferensen, men att innan det öfficielt antog den, måste det ega kännedom om grundvalen för öfverläggningarne, påfvens och Italiens tänkesätt samt namnen på de öfriga inbjudra regeringarne. Detsistnämndavilkoret är lättast att uppfylla. Men det hänsyftar sannolikt på Frankrikes föga riktiga förfarande mot Tyskland, hvilket jag här ofvan omnämnt. Hvad engår de båda första vilkor, af hvilka Preussen låter sitt formliga och officiella samtycke bero, så ha de bra mycken likhet med ett förklädt efslag. Englands drottning har i sitt trontal med fullkomlig tystoad förbigått den romerska konferensen, och de engelska ministrarne ha i de båda parlamentshusen låtit förstå, att engelska kabinettet besvarat inbjudningen nästan på samma sätt som Preussen. Det är dessutom allmänt bekant, att man på förhand kommit öfverens i Berlin, London och Petersburg, samt att de tre hofvens svar endast till formen skulle bli olika, för att det icke skulle se ut som en samfäld och identisk demonstration. Tidniogarne ha berättat, utan att någon dementi gifvits deråt, att Heesen-Darmstadts minister von Dalwigk skyndat att besvara det franska cirkuläret af den 9 November samt direkt och utan förbehåll antagit inbjudningen. Jag behöfver icke säga, hvilken ledsam verkan detta obetänkta steg af herr von Dalwigk gjort i hela Tyskland: P. 8. I dag harrepresentkammaren konstituerat sig genom valet af president och vice president. Herr von Forckenbeck, som hade alla partier för sig, blef nästan enhälligt vald till president. Om vice presidenten hade partierna icke kunnat förena sig. Följden blef, att de konservativas kandidat herr Köller, ett alldeles obemärkt landtråd, valdes till förste vice president och herr vön Bennigsen, som tillhör det nationalliberala partiet, till andre vice president. Framstegspartiets vägran att uppgöra saken med de nationalliberala medförde detta resultat, som för öfrigt bevisar huru vacklande mejoriteten är i den nya kammaren. Det nationalliberala partiet har inlemnat två lagförslag. Det ena går ut på att rättegången mot Twesten och en annan tepresentant skall på grund af art. 49 i författningen nedläggas. Det andra innehåller en tolkning af art. 84 i författningen rörande talfriheten i 30 artikelns i förbundsförfattningen avda, hvilken artikel är mycket tydligare affattad. —H Afokad HKH Mt bar nigt! oårdag nå oinrd Po TR ot Ke fart. st AR ct EE TR Br bt Hr tr nt mm CA Må IA JA sn -— OM OM JR RAT kt kr