Polissaker. Bättegångsoch Laurellska mordet. Ransakningen med häktade Friberg och Margareta Larsson fortsattes i dag, och justerades till en början protokollet från förra rättegångsdagen. Under protokollsjusteringen omnämnde Margareta Larsson töljande besynnerliga yttrande af Friberg. Då denne på onsdagsqvällen hemkommit efter sitt besök på Drottningholm, hade han till Margareta Larsson yttrat: Tror du det syns, att det står L. F. på ryggen på mig?? Tillspord hvad orden L. F. skulle betyda, svarade Friberg att det betydde: lifstidsfånge, och berättade följande historia om anledningen, hvarföre han till Larsson, hvilken osammanhängande meddelat nämnde uppgift, fällt ifrågavarande yttrande vid hemkomsten. Då Friberg på återvägen från Drottningholm gått öfver en af bro arn2 i vägen, hade en båt passerat bron. Friberg hade bedt att få följa med till Stockholm, hvartill de i båten varande personer svarat: ?Du ser inte så ut; tror du inte vi se, att det står F, på ryggen på dig?, förmenande Friberg, att den omständigheten att han var klädd imörka byyor och ljus sommarrock gifvit anledning till dessa oqvädinsord. Ordföranden anmärkte, att denna förklaring lät otrolig, utan hade det utan tvifvel varit de upp: såt och tankar, med hvilka Friberg umgicks, som föranledt honom att vid hemkomsten yttra sig så som han gjort till Margareta Larsson. Margareta Larsson upplyste vidare, att Friberg efter sitt besök hos Laurell, då han betalte henne pengar för Larssons räkning, skulle visat sig uppbragt vid hemkomsten samt yttrat: Hade jag haft skafvaren med (menande den tillspetsade filen, som Larsson begagnat såsom mordvapen) skulle jag hafva mördat båda två (den äldre Laurell och hennes brorsdotter). En annan gång hade Friberg yttrat till Larsson, att han ville gå till Laurells och gräla på dem, och vid ett tillfälle, uiå den mördades brorsdotter besökt Larsson och kräft henne för försålda kläder, hade Friberg yttrat till den unga flickan: ?Spring inte här i dörrarne och var ovettig.? I uppbrusande ton genmälde Friberg på dessa nya anklagelser: Det är lögn, men hon kan ljuga så mycket hon vill.? Vid justeringen af Lindströms vittnesmål, hvari förekommer, att denne, efter utflykten till Ladugårdslands kolerakyrkogård med Larsson, på hemvägen skilts från henne i Humlegården, uppaf Lindström inför rätten såsom anledning ärtill, att han skämts för att visa sig tillsammans med Larsson på gatorna. I anledning äraf yttrade ordföranden: Du hör att Lindström skämdes för att gå tillsammans med dig på hemvägen.? Härtill genmälde Larsson: Ja, han vill vara herre öfver sina synder nu; men hade han då varit generad för mig, såsom han gäger, hade han väl icke gjort hvad han gjorde, härmed åsyftande den förtroligare bekantskap, hvari de bäda stått till hvarandra. En omständighet ypplystes vid dagens förhör, som förefaller. besynnerlig. Larsson påstår nemligen, att hon efter mordet före kl. 9 på morgonen begifvit sig från Laurells bostad, utan att möta eller träffa någon i trappan. Senare på förmiddagen återvände hon för att stjäla mera, men hindrades denfrån, då hon vid detta tillfälle uppe i huset sammanträffade med fru Lundgren, hvilken, såsom bekant, kommit för att söka Laurell. Fru Lundgren har angifvit tiden för detta sammanträffande till kl. omkring 12 f. m., och härmed öfverensstämmer också ett annat vittnes utsago. Nu har emellertid en rtjensteflicka hos en fru Lundell, som bodde i huset n:r 12 Brunnsgatan, der mordet begicks, berättat, att Larsson omkring kl. 9, och som vittnet säkert erinrade sig något före 9, ringt på hos Lundeils, då vittnet öppnat. Stäende i dörren hade Larsson frågat: Om vittvet sett Laurell, hvarjemte Lårsson till vittnet yttrat: Att hon varit uppe i Laurells bostad, der hon funnit allt i oordning.? :Larsson, som förefallit vittnet besynnerlig och häftig, hade derjemte tiilsport vittnet: Om vittnet ej tyckte att Laurell var en konstig och elak menniska 2? Nämnda prat hade vittnet icke fäst sig vid, utan tillslutit dörren, hvarefter vittnet hört Larsson gå en trappa högre upp, der hon högt samtalat med någon, utan att vittnet, som ej lyssnat, kunnat uppfatta hvad samtalet rört. Larsson nekade härtill och påstod, att det varit vid samma tillfälle då hon sammanträffade med fru Lundgren som hon vinge på hos Lundells, hvilket bestämdt motsades af Lundells tjensteflicka, som erinrade sig tiden mycket väl på den grund, att fru Lundell håller skola och pensionärerna, som precis komma i skolan kl. 9, ännu icke infonnit sig, då Larsson talat med vittnet. . Ett annat vittne, en tvätterska, hördes äfven. Detta vittne hade befunnit sig sysselsatt med tvätt i en på gården till huset n:r 12 Brunnsgatan varande u:husbyggnad samma dag mordet begicks. Vid kl. 12-tiden hade Larsson äfven kommit in och frågat henne om hon sett till Lanreli, och hade de besynnerliga frågor Larsson derunder gjort viltnet föranledt följande samtal dem emellan: Larssom. Har ni sett Laurell? Vittnet. Nej! Larsson. Jag har varit uppe i rummen, och der är allt i oordning. Vittnet. Vänta, hon kommer väl! Larsson. De må väl ej göra mig någonting, om det kommer för? Vittnet. Hvad? Kommer för? Laårsson. Jag är bekant här i huset. Vittnet. Med hvem? Larsson. Med Berglunds, Vittnet. Dem känner jag. t Larsson. Jaså, madam känner till dem; det var bra. Vv tnet som var sysselsatt med sin tvätt och då ännu ej visste hvad som händt, hade icke heller fästat någon uppmärksamhet vid dessa besynnerliga frågor at en person, hvilken vittnet aldrig forut sett. Samtalet är emellertid ett nytt bevis på den sinnesoro, som förföljde Larsson efter mordet och som bidrog till att öfverbevisa henne om brottet. Under förhöret uppgaf Larsson, att Friberg yttrat, det han skulle gömma. det stulna silfret samt älta ner det först efter ett år. Äfven denna Larssons ntsago påstod Friberg vara en af henne uppdiktad lögn. Nåcsot vitare förekom icke, utan uppsköts målet