Utvandringen. IT. Utvandringen, sådan den ivåra dagar gör sig gällande, är en i många afseenden ny och egendomlig kulturföreteelse. Väl drar sig lik en röd tråd genom alla tiders utveckling, en liknande yttring af menniskornas håg för förändring, men den: har aldrig ännu företett en, om vi så få uttrycka oss, individuel karakter som den är; hvilken ut märker emigrationen i det nittonde seklet. Från feniciernas och grekernas dagar, genom medeltidens dunkla jäsningsperiod och det uppvaknande rörliga sjölifvet efter det femtonde århundradets stora verldsupptäckter, ända intill vår tid, kan man uppspåra spridda fall af utvandring, ofta endast af försvinnande obetydlighet i sina följder, men ofta äfven af verldslörändrande natur. Men från de äldsta tider ända till adertonde seklets slut ha utvandringarne mera burit karakteren af ockupationseller kolonisatioosplaner och försök från staternas sida, än den af individens sträfvande efter en friare och tacksammare . verkningskrets. Denna åtrå och dess verkningar var vår tid förbehållen, liksom äfven motiverna till deoesamma i högre mån nu föreligga än mågonsin fordom varit fallet. Fenicierna anlade kandelsagenturer och faktorier, grekerna kulturkolonier, romarne ockupationsläger.. De förstnämndas företag i detta syfte absorberade blott en ringa bråkdel af moderlandets befolkning; grekernas togo redan en vida högre flykt och rundtomkring stränderna af Medelhafvet, denna klassiska tummelplats för vårt slägtes örsta historiska bragder, grupperade sig , ekiska kolonier, utbildande sig i de flesta fal till-sjelfständiga samhällen. och bibe håll. inde blott ett andligt beroende af sina mode tstater. Dessa — kolonianläggningar framka YVNades af verkliga utvandringar, som utfördes i följd af statens eller något missnöjdt pa, is beslut. Utflyttningarne skedde för det m esta i massa och på en gång. De drogo en i Byckenhet folk från moderlandet, men detta, sördeladt i flere små samhällen med en rela tift hög kulturutveckling, äfven i ekonomiskt afseende, kunde läst undvara en del tf sing söners armar... Romarnes verldsvällde utsänue föga annat än soldater sill främmande länder. Någon utvandring från Rora har egentligen aldrig egt rum. Inom 1tvandringsväsendets historiska utveckling kunna flere skilda grupperingar skönjas. Vid den flyktiga blick vi här skola egna dena sida af ämnet, förutsända vi a priori den förklaring, att hvarken de itali. erska handelsrepublikernas i medeltiden eller Hansans faktorier kunna här komma i fråga, like litet som i en ännu. äldre tid, vikingarnes i allmänhet temporära eröfringar. Och dock spela dessa: sistnämnda en väsentlig roll i Normandiets och Englands; historia. De äro dock alltför enstaka faktn, för att kunna. karakterisera . någon skilil grupp. Ej heller dens; k. stora fel kvandringen?, som utbredde sig öfver det sammansjunkande romerska kejsardömet.s länder, kan här intaga en plats, ty densamma härrörde af så alldeles andra motiver, än den genom seklerna fortgåeode egentliga emigrationen, sådan vi här uppOM Us arumen VINSTERNA