e ställning. Det blef mig lättare om hjertat. -) våra och med dem general Garibaldi hade vi 1 den bättre delen, dragit sig tillbaka och beri 1) vat den främmande påfliga och franska påll -I genheten det nöjet att omringa, besegra oc .nedgöra oss. )) Till hvilket hån gjorde sig icke den gener: skyldig, som förde befälet öfver 1:sta divisionen första brigad! På en budskickning från Corres om utlemnande af våra sårade svarade han, at de sårade befunno sig bättre i deras händer ä i röfvares — att de allierades seger var fullstär ig, men att han var högst förbittrad öfver, at general Garibaldi undkom! Trösta dig, ädle ge i neral, baron Polhes! Vid de italienska gränser; oro kongl. carabinieri uppställda för att upp fylla din önskan. Lugna dig, de allierad I stridskrafterna hade segrat på hela linien! I Jag fick veta, att de båda franska regementen I som anföllo oss, först på söndagsmorgonen in I träffat i Rom och redan på måndagsmorgoner kl. 4 afsändes mot oss. De stodo i andra slag linien, öfverlemnande åt zuaverna äran af först: anfallet. Men då dessa fördrefvos från vår froni och venstra flygel samt sprängdes, trädde frans männen i deras ställe. Men hurn kunden I, om också först i andre linien, beblanda er med dessa utskum ? frågade jag dem. — Hvad vill ni vi skulle göra? Kej saren befallde oss, och vi måste marschera. En sorglig sak soldatyrket!? Och hvarföre ryckte icke hela den påfliga styrkan ut i går, och hvarföre ankomma nu ytterligare några påfliga trupper? frågade jag, i det jag fick sigte på zuaver och soldater vid Antibeslegionen, Fräcka till åsynen. Derpå svarade man mig: Vi ha enträget begärt nya förstärkningar, desamma ni ser komma marscherande här, emedan la journge a e rude; vous vous Etes battus comme des braves?. —Godt! svarade jag; tron I, mina herrar, att om den franska Men Icke stått emot oss, vi då skulle ha gifvit vika ? Det var en riktig täflan om att vara välvilliga mot oss. Jag skulle företaga en låramputation och lät fråga de franska läkarne. om de hade kloroform. De kommo med den beklagande förklaringen, aw de icke hade sin ambulans-kantin med sig, och erbjödo sig att hjelpa rig vid operationen. Jag antog anbudet, och de voro verkligen värdefulla hjelpare åt mig. Jag presenterade härefter för dem våra särade, bland andra en grefve Bolis från Romagnan, på det farligaste såiad i bröstet; den tappre Mayer. förra året redan svårt sårad, kapten vid den nästan alldeles sprängda Livornokåren; Adami, af en utmärkt familj i Livorno, jemte flere andre kamrater, samt den tappre majoren Stella från Genua. Jag begärde deras hjelp äfven vid en annan amputa: tion, och de beviljade mig den också. Korteligen, de voro mycket tjenstaktiga mot de sårade och lofrvade att egna dem he het vid deras transport till Ro alla erhållna från kort håll, ära svåra: ibr magen, nedre delen af låret och kniet; några skola medföra förlust af lemmar. Kat efter fransmännens inträngande kom den gamle kyrkoherden på stället i hvardarsdrägt och tofflor, åtföljd af en annan prest i prest ot, för att bese kyrkan och sakristian. Alla föremål, som kunde synas vara af de, visades dem. När man öppnade en låda, i hvilken vi funnit de vaxljus, som om natten tjenat oss till facklor, klagade de öfver att se sitt förråd så minskadt och togo hvad som var qvar. ?Vänta! sade jag, dessa behöfva vi till i natt.? Derpå svarade den bleke presten: ?Jag skall pälysa Allhelgonadagen, och dertill behöfver jag ljusen.? Men, mina herrar, evangelii barmhertighet r framförallt?, svarade jag, ?i dess namn forÅrar jag att I lemnen dessa ljus här.? — ?Vi skola afton skicka andra?, lofvade de. — ?Godt, men kommen ihåg det; om I icke uppfyllen ert löfte, skall jag begära den franske befälhafvarens hjelp utt förmå er uppfylla er pligt.? Alia stridande, som befunno sig i hoteilet och musen, 300 till antalet, inberäknades i kapitulaionen. De öfriga, som vid fransmännens innarsch i Mentana hade skickats till det fiendt: iga lägret, blefvo af misstag förda till Rom, och letta, såsom jag anser mig ha skäl att antaga, ill den franske generalens missbelåtenhet, emelan han önskade skicka så många af de våra om möjligt till den italienska gränsen. Fru Jessie Mario-White, som med alla militära och ivila myndigheters medgifvande fick resa till tom för att begära utbyte af de sårade och ut: emnande af Enrico Cairolis lik, hade tili tt se staden i de båda olika faserna — den ånsestfulla ovissheten om stridens utgång och viss eten om segern. Hon fann Rom efter sezerns örkunnande fullpackad af män, qvinnor och varn, som åskådade de sårades sorgliga och ånga intåg. Denna godhjertade och lärda qvinna all meddela 088 intressanta detaljer om sinl, pevariga vistelse derstädes. Vi, som den 4kl. mkr. 3 e. m. lemnade Mentana, eskorterade af ett kompani zuaver ända till gränsen, sågo höjderna id Monte Rotondo uppfylida af nyfikna. Det åfliga artilleriet steg fram ur sina led, då det åg oss, och de jungfruliga kanonernas tappre örare, dragoner och gendarmer, ropade på ren omersk dialekt och med bitter ironi: ?Rom elier öden !? hvarvid de med flata handen slogo på ina kanoner. Uppväga väl detta slags menniskor jessa hekatomber af hjeltar? O, italienska jendee! Men må vi bära hufvudet högt, vänner! Vapenran räddades i den ojemna striden. Ba en ch hela försvaret i Mentana skyddade i hbjelte-! nodig kamp de våras återtåg, så att de, ehuru ! 1 örminskade med flera hundra man, kunde uppå gränsen; sjelfva den med fransmännen inångna kapitulationen af Mentana bevisade hvad essa soldater tänkte om oss. Trehundra man capitulerade ärofullt med så många beväpnade: annerligen är detta en sak, fom skall gå äfven e lejda förklenarne af vår ära till sinnes. Agostino Bertani. EOBDRENKEESE LPA