skyddades på högra sidan at kastellet och des: utom af de på ömse sidor sig resande husen. Plötsligen blef elden ytterst häftig. Jag så Menotti Garibaldi och Guerzoni i civil drägt p krakar, mot hvilka min var att avse såson en fullblodsspringare, atdela sina befallningar Jag ville göra mig reda för timman, som synte mig betydelsefull; det var kl. 3. General Gari baldi, som redan återvändt till Mentana, be fallde de tappre försvararne att hålla denna fa sta ställning, och befallningen blef åtlydd, så vidt detta stod i mensklig makt. Denna barrikad, dessa kämpar och detta för svar satte Garibaldi i stånd att draga sig till baka till Monte Rotondo, dervid dragande till sig det manskap, som var uppstäldt på gatan; de var hög tid, ty zuaverna, som bildade anfalls kolonnens första linie, hade, under det de stor made fram mot barrikaden, på sin marsch å vål högra flygel uppnätt den gata, som mot öste skär Mentana och leder till en kulle, som be herrskar trakten. Det var tydligen deras atsig att genombryta vår linie och för en större elle mindre del af oss afskära återtåget. Men kullen blef återtagen och Guerzoni utropade: Dagen är vår !? I detta ögonblick afgjorde en kanon, som kört upp på kullen, dagens, eller rättare några få timmars, öde, ty zuaverna vände sig ånyo mot Monte Rotondo och besatte, ehuru för sent, gatorna och höjden på vår venstra flygel (jag betecknar ställningarne, alltjerat med blicken fästad på den till Tivoli ledande väg). Vi voro nu anfa!lna i fronten, i ryggen och på venstra flanken; äfven högra sidan, som utgjordes af en långsluttande backe, på hvars spets Mentana höjer sig, des. Hvad varatt göra? Göra motstånd och rädda de frivilliges vapenära. Detta var allas högt uttalade ön Omkring kl. half 5 blef elden utomordentligt höftig och af en sådan styrka och beskaffenhet, att jag snart insåg att chassepot:ge voro i ver het emot oss. Den, som hört bullret i ett ur, hvars fjeder brustit, kan deraf få en dunkel föreställning om den hastighet, med hvilken skotten följde på hvarantira. , Det var fransmännen, men vi konde ännu icke tro det. Lyckligtvi studsade de flesta kulorna af mot vår af kyr skyddade högra flygel, der ambulansen befan sig. Ammunition började tryta oss; alla de sö rade hade aflemnat sin. Kl. till 6 aftog elden och upphörde slutli gen alldeles. Jag frågade morgonen derpå de ill, och de franska officerarne om orsaken hä svarade mig att, i betraktande a motständet och handgevärseldens van under afvaktan på flere kanoner, att omringa hela byn för att tidigt dag taga den med storm och h hvarje motstånd, derigenom u blodsutgjutelse. Natten var Ingn. Alla möjliga gissningar funno någon som trodde på dem. g trodde att Garibaldi och hans folk befunno sig i fullkomlig säkerhet i Monte Rotondo, ty i Mentana funnos för tillfället icke mer än 510 man. Under natten kunde jag. med använda våld, förskaffa mig madrasser, halmsäck ken och några lakan äfvensom fritt t hissbrunnarne. Det lyckades mig äfven att ästadkomma upplysning i de hus, der sårade befunno sig, samt att låta föra dessa till ambulansen; jag kunde vidare utsända behjertade män, för att efterspana om någonstädes i närheten ute på fria fältet klagoljud förspord Kortligen, jag kunde bereda en smula ordning i kyrkan och lugn hos de sårade samt i mitt inre. Morgonen grydde, tystnaden fortfor och vår förvåning växte, Vi visste att vi voro slagna, ehuru vi saknade hvarje förbindelse med de våra. Kl. !27 sågo vi rödbyxorna, sammanttängda på vår venstra flygel, rycka oss på lifvet. Det var ingen tid att förlora. Majorerna Burlando. Vecchi, Maggiolo, Sgarellino och kaptenerna Erba och Torre-Tarelli höllo krigsråd om hvad som numera borde företagas, och sedan de öfvertygat sig att vi hade att göra med 59:de franska linie infanteriregementet samt att vi voro afskurna från de våra, beslöts att med fienden underhandla om en ärofoll kapitulation. Kapten Cavo utsågs att begifva sig till det fiendtliga lägret. De af oss uppställda kapitulationspunkterna innehöllo en förklaring, att man gaf vika för franska armåns makt, var beredd att nedlägga vapen och begärde frihet att föra alla i Mentana befintliga krigare till italienska gränsen; officerarne skulle behålla sina vapen och sin ekipering. Vid återkomsten från underhandlingen framträngde — emot allt krigsbruk — en fransk offi cer, adjutant hos general Polhes, med en bataljon af 59:de linieregementet, besatte med densamma barrikaden och lät föra de på gatan och ihusen anträffade frivilliga till det fiendtliga lägret. Då öfverste Salomones adjutant Narratoni med anledning häraf gjorde honom lifliga förebråelser, visste han icke hvad han skulle svara, Vid åsynen af dessa soldater aflossade de våra, förbittrade öfver dessa frangmännens våldsbragder, ännu några gevärsskott. Sedan slutligen fullständig vapenhvila inträdt och de ärofulla kapitulationsvilkoren blifvit kungjorda, förklara des de i kastellet befint!iga frivilliga vara fria, och anordnades att ett kompani fransmän sedermera skulle eskortera dem till Passo Correse, för att skydda dem mot utbrotten af det vilda ursin net hos de af fransmännen sjelfva föraktade påfliga zuaverna. I ett ögonblick störtade sig fransmännen öfver våra gevär och började sönderslå dem. Det var en ringa förlust i förhållande till chassepot gevären, som med största lätthet lossa 8 å10 skott i minuten, och till och med medgifva 12 å 15 skott då man kan hålla patronerna beqvämt i handen. Jag vände mig nn till den förste officer jag mötte, utbad mig hans bistånd, skydd och hjelp för de sårade samt fann, för att tillstå sanningen. vapenbröder, hvilka på allt sätt sökte förekomma våra önskningar och på förhand förklarade sig villiga att lemna allt bistånd. Det är pinsamt att nu bland oss säga det, men det är tyvärr en sanning, att krigareståndets pligter ålägga saker, som de franska soldaterna och officerarne i sina hjertan afsky. Det var andra gången fransmännen stodo mot mig såsom segrare: år 1849 i Rom och nu på de densamma omgifvande kullarne. Då var det en enda fiende, vi kämpade mot; i dag hade tre sammansvurit sig till vår undergång. Men då likasom nu rönte vi af flertalet bland officerarne endast välvilja och en deltagande hjelpsamhet. In officer erbjöd sig att åtfölja underlöjtnant Centenari, som redan vid Monte Rotondo blifvit sårad, för att uppsöka våra ambulansvagnar. Emellertid anhöll j hos fransmännens öfverste att han skulle emna mig de medel till de sårades transporterande, som stället erbjöd; men jag fick afslag. Det var naturligt: de sårade hade blifvit förklarade för krigsfängar; de af fransmännen i deras ambulanser på andra sidan om Mentana upptagna garibaldianerne hade tidigt på morgonen blifvit afskickade till Rom. De, som sårats vid Mentana, följde efter under dagens lopp tillsammans med de påfliga trupperna uti den mellan Mentana och Monte Rotondo posterade ambulansen. Och detta var en lycka för de sårade, emedan afståndet från Rom endast var ganska ringa och de mycket beqväma transportmedel, som ankommo derifrån, tillräckliga till allas skyndsamma fortskaflande, under det att vi måste låta släpa oss till Passo Correse på några få, klumpiga och obeqväma farkoster och derifrån uthärda flere timmars väg på jernbana, till dess vi kommo till Terni, hvarest sjukhuslokalerna äro erbarmliga och öfverfyllda. Under det jag afvaktade officerens återkomst från Monte Rotondo, sade mig en grupp af officerare af alla grader, att de trupper. man haft att förfoga öfver denna dag, såväl paåfliga som franska, hade uppgått till 15,000 man ; att ytterligare flere kanoner, tills vidare 15, hvilka man tillika med andra förstärkningar begärt aftonen förut. hade ankommit, :y befallning hade gifvits att på aftonen kraftigt anfalla Monte Rotondo och göra ett hastigt slut på saken, på det att vidare blodsutgjutelse skulle undvikas, och de lade mig på hjertat att äfven å min sida medwvarka till att utterligarae miärdandae måtte und