RA EET KE EE AR SE I på onsdagsqvällen, då; han återkommit från Drottningholm, visat sig så uppbragt, efter det att Margareta Larsson tillhviskat honom några ord, att han slagit henne, rifvit upp bädden och kastat sängkläderna kring golfvet. Friberg påstod, att detta skulle härledt sig deraf, att Margareta Larsson yttrat till honom: ?Det går så tungt att bädda åt dig, dervid hans svartsjuka vaknat mot Lindström. Larsson vidhöll sin uppgift, att de ord hon tillhviskat Friberg varit: Jag kunde icke görat, härmed menande, att hon under onsdagen ej utfört mordet. . Utom andra yttringar af Fribergs ondska vid tillfället, hade han äfven i vredesmod tändt eld fp sin nattkappa, som han ryckt af sig samt otat ett af barnen, och hade Larsson efter det Friberg slagit henne yttrat: ?POm ej Jonsson nu varit tillstädes, skulle du säkert slagit ihjäl mig.? I Jonssons berättelse förekomma föröfrigt en mängd uppgifter, vittnande om Larssons oro och besynnerliga beteende såväl under loppet af onsdagen som torsdagen. Så hade hon vid ett tillfälle yttrat till Jonsson, klappande henne på axeln: Fast vi ha litet, skola vi vara sams, så att vi icke göra hvarandra illa.? Och vid ett annat tillfälle, då man talat om mordet, hade hon utlåtit sig: Kors i Herrans namn, hvad skulle jag der att göra!? härmed menande de besök i den mördades bostad, dervid hon blifvit sedd af personer. Då klädespersedlarne anträffades bakom soplåren, hvilket i så väsäntlig mån bidrog att röja Larsson, och nämnda klädespersedlar förevisades för de i huset boende, för att igenkänna om sakerna tillhörde någon af dem, hade Larsson omotiveradt utlåtit sig: De der sakerna har jag ingenting med att skaffa; det rör mig icke. Efter ett af de första förhören i poliskammaren hade hon brådskande och häftigt inkommit i sitt hem, och då Jonsson frågat henne, orm man under förhöret vunnit några upplysningar om hvem den brottslige var, hade Larsson hemlighetsfullt svarat: ?Vi skola vara mycket tysta, men de tro mjölkbudet om det?, 0. 8. v., förrådande sålunda Larsson i sivt uppförande och sitt tal det onda samvetet. Hvad Friberg deremot vidkommer, framgår af Jonssons berättelse, att han visat sig lugn och hvarken genom åtbörder eller tal väckt hennes misstanke. Då Larsson kallades till förryadt förhör i poliskammaren, och Jonsson undrade hvarföre så skedde, hade Friberg förmenat, att det sannolikt var för de der kläderna, som han af Larsson mottagit till försäljning. Vid ett tillfälle hade Friberg till Jonsson yttrat: ?Gör hvad frun kan?, hvilket Jonsson förstått så, att Friberg menat det hon skulle förtiga hvad hon visste, och på återvägen hem efter ett af förhören i poliskammaren, hade Friberg visat sig uppretad mot Jonsson, derföre att hon sagt sanningen. Friberg förnekade att detta varit orsaken till hans ovänlighet mot Jonsson; utan skulle denna härledt sig deraf, att Jonsson undersökt lådorna i Larssons i vedboden stående byrå, hvartill Friberg ej ansett henne ega någon rättighet. Vid ett tillfälle hade Friberg bland annat yttrat till Jonsson: Jag blir en olycklig menniska för fruns skull. Hade frun aldrig kommit i huset skulle allt varit bra.? På tal om den mot Larsson väckta misstanken, hade Friberg visat sig ledsen och sagt sig sörja öfver Larsson, hvilken han förklarat sig dock icke anse vara den, som begått mordgerningen. Friberg hade tillika utlåtit sig att han, för den händelse Larsson vore brottslig, gerna skulle vilja dela hennes öde. Ordf. Hvad menade Friberg med yttrandet, att han ville dela hennes öde? Friberg. Fast vi icke lefvat så sams emellanåt och synnerligen på sista tiden, hade jag dock hjerta för henne samt ville göra hvad jag kunde, derest hon befanns brottslig. En dag efter det Larsson blifvit häktad, hade Friberg visat sig synnerligen nedstämd samt klagat öfver illamående och afsvimmat. Sedan protokollet från föregående förhör blifvit genomgånget hördes de inkallade vittnena och öfverensstämde vittnet Lindströms uppgifter till alla delar med den berättelse han förutipoliskammaren afgifvit. Såsom bekant hade Larsson på torsdagsaftonen, samma dag mordet begicks, bjudit honom ut med sig, och hade de båda begifvit sig till Ladugårdslands koleråkyrkogård, der Larsson trakterat Lindström med hvarjehanda, som Larsson, enligt hvad sedermera utröntes, tillgripit ur den mördades gömmor. Larsson hade efter Lindströms utsago visat sig glad och språksam, och ingenting förrådt som då väckt någon misstanke hos honom. Hon hade blott yttrat, att det var sista gången hon bjöd honom?, hvartill Lindström, som ej fäst sig vid detta yttrande, gemält: Ja i sommar! Ordf. (vändande sig till Larsson), Det kom öfver dig en aning, utt du icke mer skulle komma att bjuda Lindström, och det blef sannt? Larsson. Ja! . Efter Lindström hördes Boström, med hvilken Friberg, såsom förut är omnämndåt, på onsdagen gjorde utflykten till Drottningholm. Under resan dit, hade Boström funnit Friberg ovanligt tyst och sluten. Han hade varit blek och klagat öfver, att han frusit, men det oaktadt hade han ej tagit på sig den ytterrock han medförde. Friberg hade tillika yttrat, att han önskat att han aldrig farit med; han hade så konstiga känslor.? z ; Ordf. Det var en inre kyla, som gjorde dig blek och frusen, och för hvilken det ej hjelpte att taga På dig ytterrocken. Afven efter framkomsten till Drottningholm, visade sig Friberg, såvidt Boström knnde förstå, orolig och besynnerlig till sinnes, förklarande att han nödvändigt måste begifva sig tillbaka till staden, hvarföre han också skildes från Boström, och begaf sig hem till fots. Ordf. Hvarför var du så angelägen att komma hem??? Friberg. Jo, jag misstänkte, att Larsson under min bortovaro skulle skicka bud efter Lindström. Efter Larssons häktande hade Boström sammanträffat med Friberg, som visat sig nedslagen och gråtit samt yttrat: Är det så, att Larsson är skyldig, vill jag dela halfva straffet med henne, förmenande Friberg tillika, att ingen annan än hans rival förledt Larsson till brottet. Fru Lundgrens berättelse vittnade lika med Jonssons om den oro som förrådt sig hos Larsson på torsdagen. Såsom bekant, hade Larsson för andra gången begifvit sig hem till Laurells bostad, för att, såsom Larsson påstått, enligt Fribergs uppmaning, stjäla mera. Hon hade blifvit hindrad derifrån, ty det var vid samma tillfälle frn Lundgren kom på begök hos Laurell, men, då hon ej fann Laurell hemma, gick sin väg, medtagande nyckeln till tamburdörren. Larsson hade då åtföljt fru Lundgren ett stycke på gatan och inställsamt språkat om Laurell, derunder Larsson bland annat yttrat: Hon har kanske gått och tagit lifvet af sig?, hvartill fru Lundgren svarat: Åh prat, hon var inte en sådan menniska!? Hustra Berglund hade bott i samma hus som den mördade och var bekant med Fribergs. Under ett besök, som hon gjort hos Larsson, då äfven Lindström m. fl. varit närvarande, hade Friberg hemkommit samt genast rusat på Larsson yttrande: Du är för min räkning du, förstår du det, samt derefter tillagt: Åb, jag skall valsa ut hela valsen, hvilket han tfyen gjort genom att köra ut dem allesammans. Samma dag mordet begicks, hade Berglund . åter varit och helsat på, och då berättat att mamse!l Laurell blifvit mördad. På Fribergs fråga: Är det den gamla? hade Larsson ögonblickligt svarat: Ja, då Friberg infallit: Då är det ingen skada påna. Under förhöret i poliskammaren hade Larsson frågat Berglund: Hvad säger di deringe? och på Berglunds svar: De tänka fotografera likets bgon?, måed synbar ; rn HI h : harvra faesaeRg då häkta