dock uppenbarligen till dennes skada, Han befrias genom en dålig lagstiftning och tilllämpning icke blott från skyltligheten att liqvidera en förfallen ränteskuld, utan äfven så småningom från möjligheten att erhålla nya lån mot intecknade skuldebref, såvida ej läntagarens personella kredit uppväger bristerna uti en föråldrad lag. Vi hafva icke tvekat förklara bysättningstvånget, som förlänade långifvaren oskälig rätt att beröfva låntagaren hans personliga frihet, vera en orimlighet; men vi tveka lika litet förklara de lagstadganden vara lika orimliga, som tillstädja låntagaren att i långliga tider undanbålla sin egendom långifvarens kraf. Vi hafva sett egendom af offentlig myndighet försåld å exekutiv auktion, sådan auktion öfverklagad och icke ens början af målets handläggande efter ett halft ärs tid vidtagen, hvarigenom egendomen till andra fordringsegares skada förminskats i värde. Vi hafva sett långifvare förlikningsvis medgifva 4 å 6 månaders uppskof med liqvid af förfallen skuld, emedan låntagare hotat att låta lagsöka sig och derigenom tilltvinga sig minst ett så långt uppskof — kanske längre. Skulle under sådana förhållanden det ej vara mera praktiskt, att revidera utsökningsbalken, än att blott uppskjuta dermed och beklaga sig öfver bankerna, som dock belånat intecknade skuldbref för milliontals riksdaler. Såsom ett tänkvärdt exempel på huruledes en innehafvare af en fin inteckning kan blifva behandlad och drabbas af förlust, anföravi följande af fullt trovärdig person meddelade uppsats: PP P.M. År 1861 blef jag egare till ett, i egendomen n:r 2, qvarteret Vedbäraren inom Ladugårdslands församling intecknadt skuldebref å 1500 rdr rmt (1000 rdr bko). Egendomen var taxerad till 15,000 rdr, och som endast 2000 rdr voro före min inteckning, skulle den således anses som ganska ?fin. 1865 om hösten såldes egendomen till en fröken L., och den 31 Dec. fick jag min ränta jemte försäkran att den alltid skulle bli betald sista dagen i 6:te månaden. Den 1 Juli 1866 kom, den 2:a och 3:e äfven, men ingen ränta. Jag begaf mig då till L., men hon var bortrest hette det och ingen visste när hon skulle komma tillbaka. Förnyade besök och samma svar. Som jag således hvarken fick ränta eller kunde få inteckningen uppsagd, måste jag öfverlemna saken till tvenne exekutionsbetjenter, och först den 29 Sept., således efter nära tre månaders förlopp, lyckades de att träffa L. och få inteckningen uppsagd. id mina besök på stället märkte jag att ett 4 våhingars stenhus blifvit å den rymliga tomter uppfördt, och af förre egaren, som bodde qvar inom egendomen, hörde jag att L. styckat den i trenne och att min inteckning, som således var i alla tre, numera genom den uppförda byggnaden skulle vara än mera säker. Emellertid hade fröken L. af andra fordringsegare blifvit lagsökt och utmätnings-auktion å egendomarne utsatt till den 1 April detta år, då tvenne af dem såldes, och på ny auktion den 13 Maj såldes den tredje egendomen. Försäljningssumman iör alla tre egendomarne steg til 33,000 rdr. Egendomarne voro således sålda, men som frö: ken L. hade goda rådgifvare, klagade hon öfver aukt:onen och fick således bo qvar tillsvidare; hon fullföljde klagomålet till hofrätten och slutligen till högsta domstolen. Under dessa förhållanden kunde ingen liqvid uppgöras, men sedan hofrätten i sluter af Augusti fastställt auktionen; och då de vid auktionerna erlagda handpenningarne förslogo till inlösen af min inteckning, fick jag af aktuarien Georgii veta, att om jag hos öfverståthållarembetet derom gjorde ansökanjag sannolikt skulle mot borgen utfå min fordran. För första gången i min lefnad måste jag således skaffa mig borgen, och detta för att komma i besittning af mina egna penningar: Jag inlemnade således min ansökan i första dagarne af September, och först sedan målet varit före hos öfverståthållarembetet fem gånger och jag bland annat fått skaffa nytt gravationsbevis, oaktadt ej allenast ett sådant medföljde ansökningen, utan äfven ett utdrag ur auktionsprotokollet, deri alla skulder som graverade egendomen voro intagne hvar och en i sin ordning, föll ändtligen den 15 Oktober utslaget, deri jag tillerkändes ränta till anktionsdagen den 13 Maj, hvaremot min begäran att utfå ränta till den dag då kapitalet till mig återbetalades, afslogs; hvem jag har att hålla mig till för räntan från den 13 Vaj till liqvidationsi an den 19 Okxtober, derom nämner öfverståthällarembetets utslag ingenting. — Jag vet således ej om jag skall hålla mig till köparen af egendomarne n:r 11 och 12 eller till köparen af egendomen n:r 2; men hvad jag vet är, att sedan jag, för att få ut kapitalet, Taket lemna ifrån mig skuldebrefvet, har Jag inting att visa för att styrka mina anspråk. Efter mycket spring och besvär har jag således återfått mitt kapital och en del af räntan. De omkostnader jag härför fått vidkännas uppgå till 44 rdr, deraf nytt gravationsbevis 9 rdr 25 öre samt lösen af öfverståthållarembetets protokoller, kallelser m. m. 19: 75, — således 29 rdr i omkostnader för att utfå en fordran som ej af någon blifvit bestridd! . Räknar jag nu efter, att jag på 1 år 9s månad varit utan ränta, att om: ostnaderna för att utfå min fordran medtagit ett halft års ränta och att jag möjligen ytterligare förlorar ränta för 5!f2 månad. ä tror jag mig hä skäl att af egen erfarenhet afråda hvar och en som behöfver sin ränta på dagen, från att, så länge yard kreditlagar gälla, lägga penningar uti inteckningar, de må va hur fina som t. Och dock är det besvär jag haft, ett intet emot de trakasserier, för hvilka köparen till egendomen nir 2 varit utgatt för att skydda sina inteckningar. w. Ga , Ur. a HOTET E