Larsson, Friberg, Jonsson och Lindström varit ute till Bellevue,, och då de kommo hem hade Friberg slagit Larsson, såsom hon förmodade för Lindströms skull?. . Till föregående meddelanden om mordet kan tilläggas, att Larsson, innan hon föröfvade gerningen, då hon och Laurell gingo genom rum. men, passade på och oförmärkt slog dörren till tamburen i lås. Ordf. I ransakningsprotokollerna förekommei den uppgift, att du p torsdagsqvällen, sedan det blifvit mörkt, gick ut i vedboden. Det var vid detta tillfälle du tog den stulna kjolen samt åtskilliga andra Laurell tillhöriga klädespersediar, som du sedan stoppade bakom den på gården stående soplåren. Hvarföre ville du icke ensam gå ut i vedboden, utan bad din äldste gosse, Gustaf följa dig? Larsson. Jag var mörkrädd. od Ja, jag anade att detta var orsaken. Under arsa ningen har Larsson lemnat den uppgift, att ett bud, en gumma, skulle kommit till henne på tisdagen med helsning från Laurell, Jatt Larsson skulle infinna sig hos henne för att I betala de penningar Laurell hade att fordra. I Denna gumma säger sig Larsson ej hafva känt, )och man vet ej hvem det var. vi fästa uppmärksamheten härpå, då det är af vigt att få reda på denna qvinna, på det att Larssons uppgift i denna del, som förefaller något sväfvande, må kunna konstateras. Efter mordet, då polisen, tillkallad af den . mördades brorsson tillstädeskom, befanns såväl en korg som ett ämbar ligga öfver liket. Tillspord härom, upplyste Larsson, att den mördade, då hon under Larssons hugg neddignade, föll öfver en i skrubben, der ger gerningen föröfvaIdes, stående spånkorg. Något ämbar påstod hon sig deremot aldrig ha sett ligga öfver den döda, då hon efter mordet stängde dörren till skrubben, och icke heller hade hon observerat något ämbar stående derinne. I afseende på den täljknif, som vid obduktio nens förrättande påträffats i den mördades kläder, kunde Larsson ej förklara huru denna kommit dit, och icke heller kunde hon erinra sig på hvad sätt detta mordvapen blifvit af henne användt vid brottets utförande. Hon påstod, att Laurell, under det hon sökt värja sig för Larssons hugg, ryckt knifven ur hennes hand. Huru den kommit att falla ned i den mördades bara, der den fanns liggande mellan lifstycket och klädningen, kunde hon icke upplysa. Larsson tillfrågades äfven huru hon begagnat den tillspetsade filen, och hennes svar på denna fråga blef: Jag gjorde mycket med den.? Att hon deremot icke alls kan erinra sig huru hon begagnat den förenämnda knifven, ehuru många hugg, enligt obduktionsprotokollet, synas hafva tilldelats Laurell med nämnda mordvapen, ären ganska besynnerlig omständighet, helst härvid förekommer. att Larsson uppgifvit, att Laurell straxt Larsson tillgrep knifven såsom tillhygge, skulle frånryckt henne densamma, men den döda kroppen har snart sagdt otaliga sär efter ett dylikt tillhygge. Ordföranden tillsporde henne äfven, hvarföre hon ej tillgripit de örhängen af guld Laurell haft på sig, men härpå lemnade hon ej något svar. . Friberg förhördss härefter och gjordes uppmärksam på de olika uppgifter han haft om sina åtgöranden på onsdagen och torsdagen, hvarvid han undskyllde sig med, att han icke så noga kunnat erinra sig alla små omståndigheter. Den berättelse han senast afgifvit inför rådhusrätten påstod han nu vara med sanna förhållandet öfverensstämmande. Att han tagit befattning mec de stulna sakerna, sökt sälja och pantsätta dem samt slutligen nedgräft silfret på experimentalfältet, är för honom mest graverande. Han kunde i detta fall ej afgifva någon annan förklaring, än att Larsson bedt honom göra såsom han gjort. Han vidblifver föröfrigt sitt påstående, att han trodde det hennes uppgift att hon hittat silfret i kyrkomuren var sann. (Såsom förut nämndt är, skulle Larsson till Friberg sagt det hon blifvit uppmärksammad på fyndet derigenom, att hon oförmärkt kommit att blifva vittne till hurusom en för henne obekant mansperson haft något att syssla med vid kyrkogårdsmuren. Som F. ofta på Larssons begäran afyttrat kläder, som hon af andra personer mottagit till försäljning, hade han icke heller nu, då hon tillsagt honom ait hos systern, hustru Wahlberg, söka sälja ea kjortel och diverse andra klädespersedlar, laggt något märke härtill). Orålf. yttrade slutligen till Friberg: Om du uu skulle komma ifrån saken, tror du dig kunna lefva i ro med ditt samvete? Ett lugnt och bestämdt ja blef svaret härpå. Till detta förhör var Fribergs svåger och syster, makarne Wahlberg, inkallade och hördes, och berättade dessa båda sammanstämmande: Att Friberg stundom besökt dem, men att de icke haft något umgänge med Larsson, som på flera år icke varit i deras hem, På torsdagsmiddagen den 5 Sept., kl. 1—2, hade Friberg kommit till dem, och bedt systern köpa några klädespersedlar, som Friberg haft med sig till försäljning för Larssons räkning. Hustru Wahlberg hade köpt tre par gamla strumpor för 1 rdr; resten hade hon för tillfället ej velat köpa. Mannen Wahlberg hade före Friberg gått sin väg och begifvit sig till den verkstad, der han arbetar (han är instrumentmakare), och sedan skulle, enligt hustru Wahlbergs uppgift, Friberg apptagit ett par silfverskedar som han visat, under föregifvande, att Larsson hittat dem. Friberg hade för systern beskrifvithuru Larsson sett en karl syssla vid kyrkogårdsmuren, sawt huru hon gätt dit och anträffat åtskilliga silfverpjeser. Vid detta meddelande hade hustru Walhberg uppmanat Friberg att angifva saken, men dertill nade Friberg invändt, att han i sådant fall sjelf skulle kunna bli hållen för tjuf. Friberg hade vegärt och slutligen fått tillstånd att lemna skelarne qvar, hvilka systern laggt på en stol i ummet, utan att för mannen Wahlberg på qvälen, då denne hemkom, nämna något härom. På qvällen omkring kl. 9 samma dag, sedan nannen Wahlberg lagt sig, hade någon knackat å dörren. Hustru Wahlberg, som ännu var ippe, hade öppnat, och hade den inträdande beunnits vara Friberg, som visat sig glad och ramtagit ett paket, innehållande ytterligare omring 10 silfverpjeser, om hvilkas åtkomst han ör svågern berättat samma historia, som förut ör systern. Mannen Wahlberg hade genast tillagt Friberg att anmäla saken och upplysa hitteodset; men häremot hade Friberg invändt, dels tt han sjelf kunde bli misstänkt som ph dels tt man fick så litet i upphittarlön. På intet ilkor hade mannen Wahlberg velat tillåta Frierg att få lemna silfret qvar, men då Friberg fvat att dagen derpå komma och hemta det, ade hustru Wahlberg tagit emot det och lagt det Å en stol. Påföljande morgon hade Friberg ganca riktigt återkommit och tagit silfret, som han rklarat sig ärna gräfva ned på experimentalltet, för att icke komma i någon ledsamhet för st hittade godset. Som Friberg aldrig varit tilltalad för stöld elr annat brott, hade det icke fallit makarne ahlberg in att misstänka honom. De hade helt h hållet blifvit förda bakom ljuset, och syn3 det gå dem hårdt till sinnes att de genom LRSUPFQ) AK H I RA 3 2 EE z 3