menskliga känslor till den grad, att tilldragelsens verklighet nästan skulle kunna dragas i tvifvel. Erik Wiberg, gerningsmannen till det ifrågavarande brottet är kolare under Strömbacka bruk, föddes i Norrgima by den 24 Juni 1831, uppfostrades hos föräldrarne intill sin första nattTyderäing är 1846, hvarefter han efter ytterligare ett par hemmavaro tjenade som dräng på åtskilliga ställen under fem års tid, delsiStrömbacka och dels i Elgereds by, hvarefter han vid 2 års ålder trädde i äktenskap med bondedottern Anna Andersdotter; hvarefter Wiberg såsom kolare varit boende i Norrgima by först under Andersfors och sedan under Strömbacka bruk. Han har tre egna barn och en stjutson, har aldrig varit för brott tilltalad, samt läser och skrifver försvarligt och har temligen god kristendomskunskap. Med ostadighet i sitt lefverne har han förenat en stor opålitlighet i sina ord och gjort sig särskildt känd för lögnaktighet. Han tillhört de s. k. andligt sinnade sedan 2 eller 3 år tillbaka och hållit konventiklar, äfven ifrämmande socknar, och till dessa har han medelst sitt lätta framställningssätt lockat en icke obetydlig mängd åhörare. Wibergs offer, mördade hemmansegaren Hans Andersson från Fager Hassela socken, som vid sin död uppnått mellan 50 och 60 års ålder var en i allo aktningsvärd man med ett rättrådigt sinnelag, det der aldrig tillät honom att förolämpa någon, vare sig med ord eller handling och jemväl tillvann honom välvilja af alla dem, som kommo med honom i beröring. Vid sitt frånfälle efterlemnade Hans Andersson enka och. flera barn af hvilka han sörjes. I hans hemort har hans dödssätt väckt allmän bestörtning. Angående sjelfva mordet meddela vi i enlighet med ransakningshandlingarne följande: Söndagen den 6 Oktober på morgonen begaf sig Hans Andersson från sitt hemvist i Hassela öfver skogarne till Bjuråker och Strömbacka bruk för att affordra kolaren Erik Wiberg betalning för en fordran af 100 rdr, som Hans Andersson Då grund af revers hos Wiberg egde. På sön lagsaftonen framkom Hans Andersson till Strömbacka bruk, hvarest han förevisade bruksförvaltaren Högberg en med dennes namn försedd borgensförbindelse, som Wiberg till säkerhet för skulden lemnat Hans Andersson. Hr Högberg förklarade emellertid att borgensförbindelsen var falsk och att hr Högberg ingalunda för Wiberg iklädt sig någon borgen. Efter inhemtandet af denna underrättelse begaf sig Hans Andersson från Strömbacka till Wibergs hemvist i Norrgima, dit han ankom på aftonen, utan att då träffa Wiberg hemma. På jatgnaning af hustru Wiberg tillbragte emellertid Hans Åndersson i Wibergs hemvist natten mot måndagen. Morfm sistnämnde dag omkring kl. 8 hade Wierg hemkommit, då samtal mellan Hans Andersson och Wiberg genast uppkommit rörande skulden, för hvilken Hans Andersson velat erhålla betalning. Efter åtskilligt ordande och efter det Wiberg väckt men Hans Andersson förkastat åtskilliga förslager till skuldens betäckning, hade slutligen det beslut fattats, att Hans Andersson och Wiberg skulle begifva sig till Strömbacka, hvarest Wiberg väl skulle kunna sm någon råd för saken. I följd häraf hade je kl. half 9 begifvit sig på väg från Wibergs hemvist till bruket och hade sedermera så till: gått, som Wibergs här nedan vidare Nppskerar erkännanden innehålla. Emellertid, Hans Andersson hvarken söndagen, måndagen eller tisdagen afhörts i sitt hem hade de hemmavarande börjat blifva ängsliga och anat oråd, i följd hvaraf OMR onsdagsmorgonen Hans Anderssons son Olof Hansson begifvit sig ned åt Strömbacka för att efterhöra fadren, men icke erhållit någon annan upplysning än den, att enligt hvad Wibergs hustru för Olof Hansson omtalat, Hans Andersson, efter att hafva åtföljt Wiberg måndagsmorgonen fram till Strömbacka, derstädes skulle hafva fått sin betalning af Wiberg och sedermera begifvit sig hem åt Hassela. Med detta besked hade Olof Hansson återvändt hem, men ånyo torsdagsmorgonen den 10 Oktober, åtföljd af svågern Jon Danielsson från Haddungsnäs och tvenne andra karlar begifvit sig å väg till Strömbacka för att ytterligare leta efter fadren utan att dock sådant ledt till någon annan påföljd, än att Olof Hansson i Frisbo by vid förbigåendet erhållit fadrens plånbok tom på penningar, hvilken plånbok blifvit å vägen mellan Frisbo och Strömbacka eka tad af en glasmästarehustrau från Strömbacka vid nam Bergström. Då häraf bekräftades misstanken att fadren blifvit mördad och allmänna tron vid Strömbacka varit, att Wiberg röjt Hans Andersson ur vägen, hade Olof Hansson med sina följeslagare uppsökt Wiberg i en täckt vid Strömbacka, hvarest han varit sysselsatt med plogning och der allvarligen tillsport honom om förhållandet, då han uppgifvit, att han måndagsmorgonen, efter att haiva åtföljt Hans Andersson till bruket, med för ändamålet hos smeden Nyman lånta medel betalat Hans Andersson 75 rdr på kapitalet och.5 rdr på räntan, hvarefter Hans Andersson, som vid ett timperapplaf. straxt invid Strömbacka bruks spruthus erhållit betalningen i sällskap med tvenne obekanta Delsbo-karlar, de der närvarit vid transaktionen, begifvit sig på hemvägen ät Hassela. Med detta besked hade Olof Hansson då måst åtnöjas, fastän vid efterfrågning hos smeden Nyman det utrönts, att Wibergs uppgift om derstädes gjordt penninglån varit osatin. Fredagen hade ett större skall anstälts, hvarvid Olof Hansson biträdts af en stor mängd karlar från Frisbo och Rödkullens byar samt större delen af Strömbacka bruks smeder och arbetare. Efter att hela dagen hafva skallat i flera olika riktningar, påträflades slutligen i enskogsdunge, några stenkast från sjelfva bruksbyggnaden och ett par stenkast från allmänna landsvägen från Bergsjö till Bjuråker (hvilken väg på nära mils afstånd från bruket skär Norrgimma by) Hans Anderssons döda kropp öfvertäckt med ris liggande mellan tvenne stenar; och hade, sedan iroppen blifvit framdragen och tröjan, som varit ig högt öfver axlarna, liksom för att dölja hufvu det, neddragits, det befunnits att hufvudet varit frånskiljdt kroppen, men hufvudet hade, oaktadt det-grundligaste eftersökande; då icke tillrättafåtts. Wiberg hade jemväl biträdt vid skallet och närvarit då Hans Anderssons döda kropp blifvit framdragen, men med fullkomligaste lugn och fattning åsett den ohyggliga. taflan samt på de närvarandes tillvitelser och uppmaningar, svarat endast med att bedyra sin oskuld. Emellertid hade Wiberg nu tagits i förvar tills påfölnde dag, då ferhör med honom anställts af ronolänsmsnnen Gustaf Söderberg, från Bergsjö, hvilken dervid tillvägagick med det allvar och den skarpsinniglet, att, i följd af de allt mer och mer sig hopande omständigheterna, Wiberg råkade i sådant trångmål, att han slutligen fann sig, efter. frambärandet och återtagandet a: många osanningar, föranlåten att afgifva en bekännelse; som dock, efter hvad sedermera visat sig, var långt ifrån fullt sanningsenlig, i hänsigt tilljust de omständigheter, som bestämma. gerningens egenskap af dråp eller mord. Bland de osanningar, som vid detta förhör i förstone af Wiberg nppdukades, är på sitt sätt, i afseende på mannens skaplynne, betecknande, hans förebärande derom att gerningen icke verkställts af Wiberg utan af tvenne okända karlar, med hvilka under vandringen Wiberg och Hans Andersson sammanträtfat och hvilka varit beväpnade med pistoler samt på Hans Anderssons tillfrågan uppifvit sig vara tjufvar och uppmanat Wiberg och fans Andersson vara dem på deras irrfärder följaktige. -Desse hade, då Hans Andersson på deras uppmaning icke svarat något, utan jemte Wiberg fortsatt vandringen, sprungit efter dem, hvarvid den ene af dem ihjelslagit Hans Andersson med Wibergs medhafda yxa, hvilken han frånryckt Wiberg, derpå och sedan Wiberg, som neddignat utaf förskräckelse hunnit sansa sig och åter stigit upp, de tvungit Wiberg att hjelpa dem raed likets undanbärande, genom hvilket allt WiAR a RT KR RT