på Larssons uppmaning begifvit sig till experimentalfältet, der silfret af honom nedgräfdes. Huru Larsson, under förhören med henne i poliskammaren, slutligen röjde att hon hittat åtskilliga silfverpjeser i kyrkogårdsmuren; huru makarne Walberg derefter yppade att Friberg hos dem sökt få silfret pantsatt, samt huru Fri berg nödgades att åtfölja polisen till experimentalfältet och der anvisa stället, der han dolt silfret, är förut kändt. Med största kallblodighet och utan att på ringaste sätt synas gifven af det ohyggliga brottet eller Margareta Larssons närvaro, afgaf Friberg sin berättelse, och vidblef, oaktadt han gjordes uppmärksam på det otroliga deri, sina hafda uppgifter. Han synes vara en kall och känslolös bot, som anser sig ej hafva någon delaktighet i mordet och icke känner minsta samvetsagg, endast derföre att han sjelf icke burit hand på den mördade. — Westinska målet. Detta ransakningsmål, som från Svea hofrätt blifvit återremitteradt till rådhusrättens sjette afdelning för laglikmätig behandling, förevar i dag, då rådhusrätten afkunnade utslag, och dömdes Westin på grund af det mellan honom och Nils Nilson i Sqvattan vid Listers häradsrätt anhängiggjorda och utagerade ransakningsmål, dervid Westin känts skyldig stånda ansvar enligt 4 och 21 S 12 kap. straff lagen, derföre att Westin förfalskat ett mellan honom och Nils Nilsson i Sqvattan den 1 Oktober 1862 upprättad: kontrakt, angående leverans af bränvin, att undergå 6 månaders straffarbete jomt i 5 år vara medborgerligt förtroende förjustig.