än den andra, rubbar affärsförhållanden stundom våldsammare än denna. Antag att jag, med skäligt välstånd i öfrigt, behötver, på utsett dag, ett, två, tio tusen rdr — allt efter olika affärsoch lefnadsvilkor. Jag har uppsagt, till den bestämda dagen, en ypperlig inteckning: den första i en egendom värd, bröder emellan, tio gånger den summan. Dagen kommer; låntagaren kan ej betala, har gjort konkurs, har rymt eller dränkt sig eller skurit halsen af sig eller tagit strychnin eller sitter häktad för vingleri, allt saker som personer, hvilka varit mycket aktade?, kända för mycken redbarhet och pålitlighet? nu för tiden esomoftast göra — all honourable men; som Shakspeare säger om Ceesars mördare. Hvad vill jag taga mig till? Om några år, sedan fastigheten varit tre gånger utlyst å offentlig auktion, efterbevakningarne blifvit pröfvade, orimliga fordringsanspråk och incidensfrågor undersökta och afdömda — allt till förmån för min inteckning, får jag ändtliger ut dess belopp med ränta på öret; men under tiden har jag, åtminstone första halfåret efter förfallodagen måst vigilera på alla möjliga håll, haft allt slags oro och bekymmer, kanske fått omsätta summan flere gånger i banker som förstå att taga provision? — märk väl, att jag aldrig får mer än min lagliga ränta igen i konkursen — varit i saknad af räntor, behöfliga till min lefnadskostnad m. m. Jag har inskränkt mina osh de minas utgifter, jag har sökt förtjena på andra vägar; det har gått bra, summan är återförvärfvad på åtskilliga håll, och jag befinner mig ånyo i min gamla, trefliga ställning, alldeles såsom före den der olycksaliga förfallodagen; jag har bjudit til att glömma alltsammans och har temligen lyckats; då får jag en påstötning från sysslomännen i konkursen och återlyftar med ränta mitt ur sigte förlorade kapital. Det är visst mycket bra, men det uppväcker obehagliga minnen och föga tillfredsställelse röner jag deraf nu — om jag icke är en riktigt outtröttlig penningkarl — och icke alla äro detta, ännu. Och man fordrar, man pockar på att banker skola lemoa lån på inteckniogar när de kunna belåna vexlar eller värdepapper, hvilkas väluta ej är underkastad hvarken här ofvan uppräknade skiften eller mågot af dem viicke ouppräknat och som för ?goda? inteckningar äro legio! År sådant verkligen rätt efler billigt? Får ej den enskilde använda sina penningar på det sätt han anser säkrast och fördelaktigast? Och har ej en bank samma rättighet? (Banker visa sig understundom alitför 7hårdhändta?, såsorn det ru så höfligt heter; fordom hade det ett annat namn, saken är densamma, — men det är en annan fråga, som icke hör till vårt ämne.) Välan, utropar här någon lånetörstande jordbrukere, ni har bevisat oss att den enskilde icke bor låna oss penningar, att bankerna icke få göra det; hvart vill ni komma med er bevisning? År det meniogen att jordbruket, fastigheten, den säkraste pant som finnes, icke skall få belänas? Ingalunda; vi skulle visst helst önska att jord egarea verkligen egde sin jord och icke lånade annat eller mer är det han kunde betald; men sedan det nu en gårg, genom hans egna därskaper, blifvit sö bestäldt med honom, att han icke kan betala, endast omsätta, på sin böjd amortera sina ofantliga skulder, så får han i alla fall icke öfverlemnas åt sitt öde och med hans undergång hela nationens beredas. Kraftigast och I främsta rummet bör han sjelf, genom förnuftig hushållning, söka höja sig ur den dy, hva.i han med lättsinnigt öfvermod och trotsände lekfullhet stämpat ned sig; men. något, och icke så litet, kan lagen, icke staten, härvid åtgöra, uten förnärmande at andr.s rätt eller intressen. Tvärtom skulle t. ex. en ändrad inteckningelagstiftning, aunat att förtiga, främja allas fördel. (Slutet följer.) er a vy ANN SAPA