bodslantsdensilendinsinp sände klkononsinra rna TEATER. K. Dramatiska teatern: Qvinnans sanna styrka. — Grammatikan. Sserdou, en af fransmännens populäraste dramaturger, har äfven den märkvärdigheten att han utvecklat sig raskare och betydligare än mången af sina samtida. Mellan hans första arbeten, dit vi kunna räkna Qvinnans sanna styrka (?Les femmes fortes?), tilltde nyaste, sösom Iamiljen Benoiton, Ny firma, ligger eit ganska stort skede af studier och iskttagelser, of öfning i det tekniska, af åskådningens mognad. Och när vi det oaktadt äfven åt dessa senaste dramatiska produkter ej kunna tillmäta ett ovanligare värde, torde temligen sjelfslart följe, att vi betrakta hans förstlingsarbeten såsora ännu mer underordnade, snarare som för. sök än egentligen utförda verk. Om således Qvinnans sanna styrka, strängt betraktad, lemnar mycket, kanske allt för mycket öfrigt att önska, så vilja vi å andra sidan gerna medgifva, att det i alla fall lempar oss grunddragen af den blifvende Bardon, att man der återfinner de element, som sedan, utvecklade ech bragta till mognad, möta Oss äfven i författarens senaste arbeten. Hufvudbristen i nu ifrågavarande komedi är, att den från början till slut är en fars, med alla dess orimiigheter och öfverdrifter, alla dess lustigheter och pikanta belägenheter, och att således utförandets lösliga skissering ej står i vågot förhållande till upp: giftens ursprungliga allvar. Karaktersteckning är för författaren här sästan detsamma som karrikatyr, och äfven om någon enstaka person skulle bilda undantag från denna allmänna regel, håller hans karakter ejheller i något afseende profvet för en aldrig så beskedlig granskning. Iden att qvinoana välde öfver mannen ej kan bero på en manlig sinnesart, uten på den qvinligt fina instiokten om bönens och eftergifvenhetens makt, för öfrigt alldeles ingenting nytt, kunde emellertid utan tvifvel begagnats på ett sätt, som af stycket gjort en underhällande karakterskomedi, i stället för en fars, der plarens schematiska hållning enväldigt heherrskar figurerna, som måste grimasere, vara tokiga och kloka på författarens vink och uten tillstånd att röra sig på egen hand. I sin ifver att rätt handgripligt belysa sin sats har författaren slutligen gått så långt att knappt någon enda af personerna förmår tillvinna sig vårt intresse. Undantaget skulle då vara Clara, som är bärare? af författarens åsigt och i sista akten segrande genomdrifver den; men just genom slutet, scenen med Jonathan, förverkar hon de sympatier hennes uppträdande tillförene förvärfvat henne. Hela hennes piocedyr för att tämja den amerikanske guldgräfraren och förmå honom till eftergitt, är nemligen ett kallblodigt koketteri, ett beräknadt spel, som visserligen hedrar hennes qvinliga fyndighet, men omöjligen hennes värdighet, hennes hjerta. Och att den kellblodige affärsmannen så Jätt löper i snaran, efter att ha ådagalagt en sådan obeveklighet mot de andra, kan ej heller beiecknas som något lyckligt drag. För öfrigt förekommer den besatta skildringen af Amerika och amerika narne mindre rolig genom sin osanning och den kälkborgerliga inskränkthet den röjer. Sedan Laboulayes Paris en Amöerique är dessutom en dylik karrikatyr omöjlig i sjelfva Frankrike. Hvad som på vår scen gör att stycket ses med vaket intresse är utan all fråga det utmärkta utförandet. Säsom styckets i viss mån enda kerakterer ha fru Hvasser och hr Elmlund erhållit jemförelsevis tacksammare uppgifter, hvilka de också lösa med mycken talang. Fru Hvassers Clara är en ren och ädel karakter, åtminstoce till sista scenen, der, såsom vi visat, dessa egenskaper ej län gre kunna räddas i följd af författarens missteckning. Men i denna scen inlägger fru Hvasser så litet koketteri som möjligt, ehuru hon måhända något kunde mildra den köld Clara visar, hvarigenom Jonathans upplägande kärlek och plötsliga frieri samt hennes bifall dertill skulle kunna i någon män förklaras (föga motiverade förbli de alltid). Hr Elmlund har visserligen ingen bestämd och klar karskter att framställa, men likväl en figur med karakteristiskt tycke; och kan gör det på det hela raskt och bra. Kastniogen i soffan vid inträdet samt några andra väl starka grofheter kunde dock utelemnas, utan skada för det hela. Öfriga karikatyrer ha funnit lyckliga framstöllere, från den för Amerika svärmande LabicheNorrby, hens lärda syster (fru Almlöf) och beakedlige svåger (hr Jolin) till den manhaftiga fru Lahorie-Wennbom, den engelskt odrägliga miss Debora-fröken Bock och den vankelmodige Lachapelle-Hartman, Isynnerhet utmärker sig den sistaämnde genom den smak och måtta hvarmed han ger sin inga lunda lätta roll.