ter konkursen tillfallit och gäldenären i så dant fall ej gitter inför domstol eller konun gens befallningshafvande å tid som honon föresättes med ed styrka att han sådan till gång ej eger?. Afven enligt nu gällande lag får sålede: icke bysättningstvånget, utom i ett enda un dantagsfall, användas för fordran som föru blifvit i konkurs bevakad. Men som vi hä: ofvan visat, ligger det i sjelfva lagens ande och mening, och är dessutom en af förnuf tet befalld konseqvens, att då en borgenä: är förbjuden att använda det mindre kraftig tvångsmedlet, bysättning, är samma borgenän också förbjuden använda det mera kraftige medlet, tvängskonkurs. Om konkurslagen tilläte att en borgenäi för hela eller en del af sin bevakade for. dran ånyo kunde sätta gäldenären i konkurs. skulle denna lag, långtifrån att bidraga till reglering af förhållandena mellan borgenär och gäldenär tvärtom förvirra och samman: blanda dem, för att icke tala om att den lemnade fältet öppet för hämdbegär och förföljelselusta. i skola lätt visa detta genom ett exempel. En tjensteman A har af en fordringsegare B blifvit i konkurstillstånd försatt. Gäldenären eger ingen fast egendom och konkursboet är således utredt inom årets utgång. Men i Januari månad följande år nlemnar B ånyo ansökan om A:s försätande i konkurs för den del af B:s fordran, som icke blifvit gulden. Samma borgenäer infinna sig och A blir ånyo försatt i konkurs, oaktadt han icke ådragit sig några andra skulder än dem han vid sin förra konkurs egde. Äfven på 3:dje året upprevar B i Januari månad samma manöver ned samma påföljd för den stackars A. På detta sätt går det är efter år och slutigen kan A hafva blifvit tvingad att göra rettio konkurser och detta oaktadt han icke dragit sig ett enda öres skuld sedan han gjorde len första konkursen. Under dessa tretio år har A dessutom, åvida icke hans förman visar honom särkild bevågenhet, varit tretio gånger, med månader hvarje eller sammanlagdt i 15 är testängd från all tjenstgöring. Men detta gäller icke endast tjenstenannen, Hur skulle det komma att gå ned köpmannen, med industriidkaren, med andtbrukaren, hvilka alla kunde försättas i tt så att säga evigt konkurstillstånd och vilkas verksamhet oupphörligt komme att fbrytas genom nya kallelser till konkurs, aktadt de icke efter den första iråkade essionen kommit i ett enda öres skuld? Kunde väl en konkurslag, som tilläte en ådan förföljelse mot gäldenären, sedan enne aflemnat alla sina tillgångar, anses fverensstämma med förnuftets, rättvisans, edlighetens och billighetens fordringar? Vi äro lika öfvertygade om att erhålla tt nekande svar på denna fråga, som att u gällande konkurslags författare lemuat äldenären skydd mot dylika förföljelser ch vi hafva härofvan i korthet anfört de runder, hvarpå denna vår öfvertygelse tödjer sig. W. S—r. enes AR Ra aa a