TEATER. Dramatiska teatern. Börd och förtjenst af Ernest Legouv6. Detta stycke, som i lördags gick öfve Dramatiska teaterns ecen, är ingen pyhet fö densamma, emedan det gafs redan unde direktör Stjernströms tid och för första gån gen 1856, sedan det året förut gjort lyck: i Paris. Men dess återupptagande efie omkring fyra årg hvila och med alldeles ny rollbesättning förtjenar i alla händelser upp märksamhet. Hvad komedien sjelf beträffar. är ej så mycket att säga om den. Grund tanken i densamma, att den utmärkta för. tjensten bryter sig en väg äfven genom ari stokratiska fördomar, tillhör ingalunda an. talet af de nya motiven; och dess utarbe: tande har endast delvis lyckats. Författoren har mot Georges Bernard, den unge ingeniören med sitt anseende och sin rikedom, som älskar den fattiga, men högättade Alice de Rochegune, uppställt hindren i form af en gammal markis de Rouill, hennes morbror, och den öfriga förnäma slägten. Att bjelten skall lyckas öfvervinna dessas invändningar och tvifvel synes åskådaren i följd af den temligen vanliga anläggningen så klart redan från första ögonblicket, att en stor del af intresset för stycket straxt i början förspiilts. Handlingen går nu framåt, men under mycket diskuterande af de frågor, som röra hufvudtanken, för mycket nästan för scenernas raska utveckling. Under utvecklingen af förloppet kommer dessutom i dagen, att just marki de Rouill, förföktaren af bördens företräden, i sjelfva verket är desertör från sitt eget läger, i det han egentligen yrkar, att den gamla adeln skall genom en förtjenstfull och gagnelig verksamhet häfda glansen af sina namn, och sålunda alldeles går in å satsen om förtjenstens företräde framför örden. Att under sådana förhållanden striden mellan de båda principerna som dessutom för nutida åskådare förlorat all nyhetens eller ovisshetens retelse, nedsjunker till ett blott och bart spegelfäkteri, torde lätt kunna inses; åtminstone skall man kunna påstå, att om Beroard vinner sin maka Pper droit de conqute?, eröfringen ej hör till de svårare. Men författaren har genom anbringandet af ett annat, med hufvudtanken föga beröring egande motiv, förhållandet mellan Bernard och hans mor, förstått att vinna en behaglig omvexling och framställa åtskilliga scener al mycken effekt. Utan tvifvel är det dessa, som tillvunnit stycket det mesta bifallet, likeom de också hoc oss torde kraftigt bidragit till dess framgång. Om, som vi förmoda, denna framgång äfven vid nuvarande reprise, kommer att fortfara, eger det ntmärkta ätergifvandet utan tvifvel mycken andel i densamma. Hr Fredrikson som Georges Bernard eger ej tillfälle att utveckla nägon djupare eller originellare nopfattning, men ger rollen med synnerlig smak och, der så kan ske, äfven med en krait, en värme, som just derigenom att de sparas tillrätta ögonblicket göra ett så mycket starkare intryck. I allmänbet kan vår kongl. scen för närvarande ej uppvisa många, som i denna förmåga att väl nyancera öfverträffa eller töfla med hr Fredrikson. Älskarinnen, Alice de Rochegune, har just ingen betydande roll; men den gifves med utsökt hehag af fru Kinman son. Hr N. W. Almlöf her i markis de Rouille fått en karakter, som lyckligt öfverensstämmer med hans individualitet, och han återger den också med förkärlek och! värme. Isynnerhet förtjenar hans spel i tredje akten med Georges lifligt erkännande. Såsom fru Bernard, Georges mor, utvecklar fru Almlöf det intelligenta spel, hvarföre bon med rätta berömmes, och det lagom af avdtlig grofkornighet hon ger äskådaren är ärta beviset på hennes utbildade smak. sista scenen eger hon måhända ej all den idels.2, som vederbort, men ger den emelertid .å att det vackra intrycket ingalunda vår för, 9wadt. Öfriga personer, som mer iro bifigu er, ha alla erhållit lämpliga reoresentanter. Och cå dertill samspelet är synnerligen utmärkt, kau med skäl förmo-: s, att stycke t skall äfven denna gårg ges för åtskilliga fu Ua hus. Rage VERNON