En bön till allmänheten. Arbeta är menniskans pligt. Så filosoferar den medellösa, då hon, uttröttad af ansträngding, lägger lig till hvila och sedan full af bekymmer helsar en ny dag. Men när krafterna svika, synen förmörkas och sjukdom infinner sig, Kvar då finna medel till hungerns stillande och tak öfver hufvudet? Så frågar, med förtviflan i hjertat, ett stackars äldre fruntimmer, som i några och tjugu år försörjt sig med klädsöm, men sedan, för iråkad ögonsjukdom, nödgats på läkares inrådan dermed upphöra. Sedan dess har hon försökt på flerehanda sätt att försöja sig. Aldrig har hon anlitat fattigvården, ehuru hon har grå starrri på ena ögat och är på det andra två gånger opererad. — Utblottad på alit, har hon nu nödgats pantsätta sina kläder, är skyldig för hyran och står utan bostad till den stundande flyttningen. AÄdle menniskovänner! Tiden att anropa er är olämplig, det medgifves. 1 dessa tider af nästan allmänt betryck har man föga råd att gifva; och ändå.... vore den allraringaste skärf, som den bättre lottade kan undvara, en stor hjelp för den olyckliga. Räcken henne den, och Gud skall rikligen välsigna eder. Välvilliga gåfvor mottagas i Delen C:nis bokhandel, Stora Nygatan n:r 4, der läkarebetyg finnas. För sanningen häraf ansvarar Wilhelmina Stålberg. Stockholm i September 1867.