Till Redaktionen af Aftondladet. I n:r 213 af Aftonbladet för fredagen den 13 dennes förekommer en artikel under ti: tel: ?Två ord om armåförvaltningens arkiv?, som med skäl fäster uppmärksamheten på den våda, som hotar nämnda ganska stora och dyrbsra arkiv genom det beslut, som nyligen lärer vara fattadt, att det skall flyttas från sin nuvarande lokal till en annan, som hvarken är tillräckligt stor eller ens för ändamålet disponibel annorledes än tillsvidare. För sin del instämmer insändaren af dessa rader i det mesta af hvad artikelförfattaren yttrar. Men då han snför om öfverståthållareembetets äldre arkiv, att det skall blifvit efter riksarkivets hörande och med dess begifvande? makuleradt, samt att fragmenter derur af historiskt värde räddats af samlare från förgängelse och ?med nöje emottagits såsom gäfva af samma riksarkiv, tillåter han sig dermed på sanningens bekostnad en förnärmande insinuation, som ej bör lemnas oanmärkt. Det sanna förhållandet är: att då öfverståthållareembetet hos K. M:t gjorde framställning angående åtgärder i afseende på åtskilliga i detta embetes arkiv förvarade äldre handlingar, riksarkivet blef hördt; att riksarkivarien i und. utlåtande d. 28 April 1863 anförde, att ett tillförlitligt omdöme öfver dessa handlingars historiska värde icke kunde fällas innan de blefve i någon mån ordnade, hvarför bifall tillstyrktes till öfverståthällareembetets hemställan om tilllåtelse att utse sakkunnig person till deras ordnande, hvarjemte riksarkivarien anhöll att, sedan detta blifvit verkstäldt, få utvälja hvad som vore af beskaffenhet att böra med rikserkivet förenas; att, sedan öfverståthållareembetets nämnda hemställan vunnit K., M:ts bifall, en sakkunnig och skicklig tjenstemsan verkställde ordnandet, och att derefter handlingar i betydlig mängd blefvo till riksarkivet förflyttade. Artikelförfattaren har således rätt deri, att riksarkivet blef hördt, men har begått en orättvisa, då han låter förstå, att någon del af öfverstäthållareembetets handlingar med riksarkivets begifvande blifvit makulerad; ty rörande dispositionen af de handlingar, som icke egnade sig att upptag: bland riksarkivets, har riksarkivarien alrig gifvit råd. Meo hvarföre, torde någon fråga, öfvertog ej riksarkivet alla dessa handlingar, utan nöjde sig med blott en del? Derföre att riksarkivets utrymme är ganska begränsadt, så att det är omöjligt att der inrymma alla embetsverks gamla handlivgar. Det lägges emellertid riksarkivet till last att hafva såsom gåfvor emottagit hvad samlare lyckats rädda undan förstörelse. Det är ganska sannt att välvilliga gåfvor ?med nöje? emottagas, äfven om gäfvornas historiska värde ej är stort; det händer nemligen stundom att ett papper af värde erhålles bland åtskilliga al mindre vigt och ganska umbörliga, och det torde hvarken vara klokt eller rätt att afvisa benägna gifvares välvilja. Derföre emottogos ock med nöje de till volumen högst obetydliga handlingar, en samlare för någon tid sedan erbjöd under uppgift, att de vore räddade lemningar från öfverståthållareembetets arkiv. En del ver ock utan tvifvel kommen derifrån, nemligen några Svea hofrätts domar öfver del: tagare i Dalupproret. Dessa domar, hvilkas väsentliga innehåll af andra i riksarkivet förvarade handlingar är kändt, och hvilka dessutom finnas i ett annat offentligt srkiv, nemligen Svea hofrätts, voro enkanerligen för riksarkivet ingalunda af vigt att ega och hade saklöst kunnat gå sin för: störelse till mötee, men gåfvan innefattade äfven en annan handling, som för visso icke tillhört öfverståthållareembetets arkiv, utan på något okändt sätt förirrat sig i enskild ego, neml. en und. skrifvelse från landshöfdingen i Blekinge, hvilken skrifvelse rätteligen borde i riksarkivet förvaras, och gäfvan blef i sin helhet, eåväl af sistnämnda skäl som af aktning för gifvarens välvilja, med tacksamhet emottagen.