hem, dervid han stack ut en stock med en stån Vittnet observerade då ej Ström. På särsk fråga tillade vittnet, att då Ström, såsom för nämnts, kallade på Marksin, hade han viftat m en näsduk. . Med detta vittnes hörande afbrötos tisd gens förbandlingar. Det återstår oss a härnäst redogöra för den följande dage förhör och domstolens utslag. l a ata adesknidgetnn nand Fredskongressen i Geneve Följande bref från Opinion National korrespondent i Genrdve ger en äskådli skildring af den förvirring och de stormig Juppträden, som utmärkte kongressens sec näste möten: Jag skulle?, skrifver korrespondenten de i2:te, ?näston kunna dispensera mig från a följa talarne, ty omsägningar följa på om sägningar. Men ni bör vara närvarande vi sessionen; bon har ett helt annat intress än diskussionens. Allteftersom tiden fram skrider 1å de små händelserna vigt, såson ni straxt skall bli i tillfälle att sjelf se. Sedan protokollet blifvit justeradt upp läses förklaringen från Londons arbetare Denna förklaring innehåller. ungefär hvar som tyckes vara den allmänna tanken: at för fredens ernående beböfs först och främs friheten och dernäöst en konfederation mel lan folken. Följer så uppläsniovg af ett lång bref från ett fruntimmer, som framhålle: krigets gräsligheter och beklagliga följder Hr Camboggi får derefter ordet. Han sä ger ait fredskongressen räknar talrika an hängare i Italien, och isynnerhet i Neapel, hvars ombud han är. Han tror att de store armeerna och centralisationerna äro krigets orsaker. Hvad man behöfver är det fede. caliva statsskicket; det är i detta statsskick man bör finna den individuella samt kommunens och provinsens frihet. Men hvad man framförallt behöfver är påfvedömets omstörtande; derförutan är ingen fred möjlig. Jo, låtom oss alla med en röst utropa: Ned med påtvedömet!? Vid dessa talarens ord utbryter ett förfärligt oväsende i galer. Tig! Tala! Till ordniogen! Aktnoing för religionen! Sådana äro de rop, som från alla hålla korsa hvarandra. Fazy reser sig för att interpellera telaren, men hans röst dränkes af tumultet. Presidenten, hvars åligganden blifva mycket svåra, erinrar att man ej får glömma, alt det är tör att grundlägga freden, som man kommit tillsammans. Den allmänna diskussionen afbrytes. Komiten har uppaatt resolutioner, och hon önskar att de skola granskas under denna session. Detta sätt ätt gå tillväga föranleder några reklamationer. Många af de anmälda talarne beklaga sig öfver detta afbrott, rom beröfvar dem ordet. Fazy vill ala. Hen påstår, att man med flit vill hindra echweizarne att få ordet. Presidenten förvånar sig öfver ett sådant yttrande från,yen man, som tillbragt en jång del af sitt lif i parlamentariska församlingar. Man kan ej längre dölja det för sig: det är början till en systematisk opposition mot kongressen. Morgonens anslag på knutarne bära sina frukter. . Följande är en noggrann afskrift af denna proklamation: Till kantonen Geneves medborgare! Asett stort antal medborgares vägnar protestera undertecknade katoliker mot de af Garibaldi uttalade ord. Dessa ord äro en skymf mot Geneves halfva befolknings tro och samvete. I dessa förolämpningar mot kyrkan och påfvelömet ligger en förhatlig kränkning af vår religiösa frihet och en uppeggelse till borgerligt hat. Det är i fredens namn och i kraft af deras rätligheter som fria medborgare i en fri republik, kraft också af den aktning man är skyldig gästfriheten och den internationella rätten, som de fordra aktning för sina religiösa öfvertygelser. (Här följa namnen på undertecknarne.) Den allmänna diskussionen återupptages slutligen, och ordet gifves ät hr Chemale, kom pästör att vär man upphäft de stående armeerna, man dermed ej upprättat freden; det finnes dezsutom andra hinder: rikedo men och parasitismen, och han utvecklar sin tanke 1 denna riktning. Hr Chaudey, som följer dernäst, anser att let är de stora centralisationerna och moiarkierna som äro orsakerna till kriget. lan hyger ingen bitterhet mot Tyskland: an skulle vilja se det stort och mäktigt, nen genom den republikanska konfederaionen. Han önskar allsicke Frankrikes förtoring; må tyskarne gerna behålla Rhein; len tillhör dem. En delegerad från Bologna: De demorater som skickat mig hit tro att freden ir civilisationens sista ord, men att den ej äter förena sig med de stora armerna, och tt den ej låter tänka sig utan frih-ten och len demokratiska kosfederationen. Han rötar för samvetsfrihet och upphäfvandet af lla statsreligioner, men emot påfvemakten, om ej nöjer sig med att vädja till religionsratet, utan tillerkänner sig rätt att styra rerlden och sönderslita fäderneslandet. Det ör upphöra att finnas till. — Nej, slutade alaren, samvetet är ej dödt; det väntade Blott på uppvaknandet, och uppvaknandet var kommit. (Bifallsrop och protester.) Man begär debattens efslutande. Fazy taar emot förslaget. Hen säger att man vill veröfva schweizarne ordet. Till ordningen! Pill ordningen! ropar man till honom från la håll. Det uppstår en diskussion emelan presidenten och talaren. Efter detta afrott får hr Naquet ordet. Han :roratt det nda medlet för fredens befästande är inföandet af den demokratiska republiken. En alare som först talar tyska och sedan franka, bestiger derefter tribunen. Det var vårt att förstå honom, Mot slutet åtfölj (es hvartenda af hans ord af ett väldigt nytnäfveslag i tribunen. Det återställde, enom löjet, en smula harmonien i församIngen. r Languet från Caen, som följde deräst, tror ait kongressens uppgilt är att erksamt arbeta för en konfederation emelan folken. Det är en utopi att drömma m fred med den monarkiska statsformen. ristendomen har gjort sitt verk, revolu:ioen skall göra sitt o. 8. V. Flera talare taga vidare ordet. Derefter ommer herr Dupaquet från Neufchatel. lan protesterar mot de läror eom blifvit ttalade i församlingen. Man har anfallit pligionen (Rop och oväsen). Talaren ville