Fredskongressen i Geneve Kongressen har på ett mycket stormig sätt slutats. Enligt ingångna telegramme — närmare underrättelser fattas ännu — hade katolikerna i Geneve, förbittrade öf ver det sätt, hvarpå det inom kongresser talats om påfren och hans verldsliga makt, först anställt ett mot-möte, hvari de protesterat mot de på kongressen uttalade åsig. ter och sedermera genom ytterst häftiga de monstrationer afbrutit den sista sessionen så att den ej kunnat i regelbunden ordning afslutas. Församlingssalen utrymdes ock presidenten drog sig tillbaka för att upp: sätta en protest. Garibaldi bade redan da. gen förut afrest, som det berättas i följd a föreställningar från edsförbundets president, Farnerode, som enkom för detta ändamål rest till Geneve. Från Gentve skrifves den 11 på aftonen till Opinion National: ?Det var att förutse. Garibaldi har ej stannat qvar till mötets slut. Han reste kl. 9 i dag på morgonen till Florens. Allmänheten var ej beredd på denha afresa, men för dem som känna generalens vanor har den ingenting förvånande. Afresan skedde i all sköns lugn. — — Moln började uppstiga på horisonten. Garibaldi hade talat om religionen på kongressen och tillagt några ord om förnuftets religion. Detta var ej alla i smaken, ty i det ögonblick jag skrifver tränges folkmassan för att läsa affischer som äro uppslagna på knutarne och innehålla en protest från katolikerna. Denna affisch är visserligen endast undertecknad af ett trestiotal personer, men de påstå sig representera halfva Geneve. Undertecknarne klaga att Garibaldi sårat deras religiösa öfvertygelse genom det sätt, hvarpå han talat om påfvedömet och beskylla honom för att vilja uppväcka borgerligt krig. — — Hela staden är i uppror och denna affär skall säkerligen ej kunna undgå att om några ögonblick göra mycket väsen af sig i kongress-salen.? I afvaktan på närmare underrättelser om den sista dagens händelser, meddela vi några detaljer om tisdagens session. Presidenten Jolissaint öppnade samn, anträdet med ett tal, hvari han bland annat yttrade: ?Aktom oss väl att gifva våra fiender, folkens förtryckare, tillfredsställelsen att vara vittnen till ofruktbara, stormiga, ja, måhända skandalösa strider. Vi skulle derigenom från första steget vi toge kompromettera det mål dit vi sträfva.? : Vice-sekreteraren Barni erhöll derefter ordet för att uppläsa följande bref från Garibaldi: ?Min kära Barni! Den konlederation af alla fria demokrater som vi i går proklamerade skall behöfva tid för att komma till stånd, men den skall komma till stånd. Organisationen af en allmän och varaktig permanent association af frihetens vänner, med hufvudsäte i Genåve, skall bli eit vackert resultat af den internationella fredskongressens verksamhet. Låtom oss genomföra vår demokratiska mission för hela verlden och proklamera den universella Guds-religionen, sättande i stället för presterna Arbues och Torquemada en Leibnitz, en Galileis, en Newions, en Arago:, en Rousseaus prestadöme. Vi skola derigenom ha banat.vägen som bör föra oss till broderskapet mellan folken och på ett varaktigt sätt befästat det allmänna fredsfördraget.? Långvariga bravorop följde på detta tal. Presidenten uppläser nu den skrifvelse hvari Jules Favre förklarar sig ur stånd att deltaga i kongressens förl andlingar. Han beklagar der att hans helsa, som han måste spara till allvarliga, nära förestående strider ej tillåter honom att personligen infinna sig. Ögonblicket är högtidligt. Vetenskapen måste sönderhryta svärdet, industrien och ängan förnagla kanonerna och insen annan rivalitet, än arbetets och snillets, finnas mellan nationerca. Jag darrar vid ianken att Earopas öde beror af några få personers behag. Kongressen måste prokla mera motståndet mot förtrycket. Den dag nalkas då alla redliga män skola förena sina bemödanden. Jag anropar den dagen med hela min själs träpgtan.? Edgar Quinet, entusiastiskt helsad, uppiäser med svag stämma ett långt, här och der något dunkelt tal. Han yttrar deribland annat: ?I alla tider ha män framtiädt ur ödemarken för att med ett ord afbryta tidens dödstystnad. Det ges intet störce qval än nit eca en öppen själ och cj våga säga sanningen utan att martera henne. Huru ofta blir ej lögnen förherrligad och krönt. Jag måste uttala ett smärtsamt faktum. Det menskliga medvetandet är utdödt. Jag har sett det dö, förneka sig sjelf. Under 16 år har menskligheten gått 1800 är tillbaka. Under den lävga natten ser jag i deg det första morgonskimret. Visserligen kunna vi ej på tre dagar afbjelpa alla brister, men