sade Catherine och såg upp från sin bok, blek och förskrämd. Till och med mrs Butler, som dock i sitt öfverfyllda moderehjerta ej hade rum för mycket medlidande, rördes dock af den unga flickans sorgsna och bedjande blick. ?Ni har verkligen varit mig alldeles ovärderlig, min söta miss George, och jag skall sakna er utomordentligt, men det är för er egen skull och i ert eget intresse som jag råder er att taga detta steg?, sade mrs Butler riktigt vänligt. Ack, nej, nej !? sade Catherine och grep i bordduken, i stället för i bordet, der hon liksom velat hålla sig qvar. Nej, det är så långt bort — jag kan icke talu franska. Jag kan ej lemna mina systrar, lemna alla dem...!? Och hon brast 1 gråt. Ack, jag är så enfaldig, så ledsen?, snyftade hon, ty när ni önskar det, så måste jag ju naturligtvis flytta.? ?Jag ber er, söta miss George?, sade mrs Butler, ännu vänlig, men ledsen, ?bedröfva er icke så utan orsak. Ni är verkligen, i detta fall, blind för er egen fördel? (och detta var något som var mrs Butler alldeles obegripligt). ?Förlåt mig detta ord, men jag tror att det är er pligt (såsom det är hvars och ens pligt) att söka förbättra era omständigheter, och nu bjudes er här en betydlig större lön och ett förträffligt tillfälle att få öfva er i franskan. Jag råder er ellvarsamt att noga öfverväga min svägerskas förslag och att rådfråga era vänner och slägtingar med afseende derpå.? Och ödets budbärarinna skyndade derefter tillbaka till sin skrifpulpet, och stackars Catherine satt qvar, grävande så att tårarne droppade ned på temaboken, som hon skulle senomse. Nej, nej, nej! Hon kunde ej så der gå