Två ord om armöförvaltningens arkiv — innan det är för sent. För e:t par månader sedan löstes i tid ningarne ett officielt tillkänaagifvande, son troligen förbisågs af de flesta läsare, mei destv lifligare impröglats i ett litet fåtal minne. Det är säsom tillhörande de sena res antal insändaren ber att få fästa upp märksamheten på följande sukförhållanden Under den 20 Juni detta år har K. M: lemnat sitt bifall till en underd. hemställan att den lokal å Marieberg, som för närva rande upptages afarmåförvaltningens arkiv må få begagnas till verkstad ior koppar patroners tillverkning, och att arkivet, son följaktligen skall flyttas, må, efter vederbör lig gallring, tillsvidare förvaras i garnisonen: kolerasjukhus (f. d. Brandelska sockerbruket å Ladugårdslandet, dock med vilkor, at härigenom intet intrång sker i sjukhusets egentliga bestämmelse. För dem, som nå got närmare känna ställningar och för hållanden, innebär denna tillåtelse i sjelfva verket ingenting mer eller mindre än hele detta arkivs tillspitlogitvande för fraratiden, Detta kan låta temligen starkt, men insän. daren anhåller att få anföra de grunder, på hvilka han stödjer sitt påstående. Det är bekant, att armåförvaltningens arkiv (f. d. krigskollegii) med ej obetydlig kostnad flyttades till sin nuvarande lokal för omkring tio eller tolf år redan, och att det semtidigt ordnades och uppställdes af dertiil förordnade personer. Det undergick redaa då en, ehuru mindre betydande, gullring. Dess förflyttning från Marieberg i dess nu ordnade skick innebure således ingen fara, såvidt den lokal, der det tillsvidare skall inhysas, erbjöde ett utrymme, som i någon mån motsvarade det ganska ansenliga det nu intager, och som det, äfven seran behöflig utgallring försiggått, kommer att kräfva. Men nu utgöres, enligt tillförlitliga uppgifter, den lokal, som skulle kunna upp låtas i koleras ukbuset, ensamt af dettas konvalescentrum, om 10 å 15 alnars vägglängder, eller med andra ord af ett rum, som, äfven om det fullpackas från golf till tak, ej kan inrymma mer än en mindre del af det hela. Hvart skall nu allt det öfriga taga vägen? Skall det Sgallrast, d. v, s. utplockas och förstöras? Hvar skall denna gallring försiggå, och hvem skall öfvervaka, att den verkställes med åtminstone någon varsamhet? Detta är frågor, hvilka i sanning kunna väcka starka farhögor hos dem, som känna, med hvilket oerhördt lättsinne och vårdslöshet man ända in i sista tiden bandskats med våra arkiv: huru man endast för nägra år sedan, efter riksarkivets hörande och med dess begifvande, makulerade Stockholms öfverstäthållareembetes äldre arkiv, hvarur sedan åtskilliga fragment af historiskt värde räddats af sarelare från förgängelse och med nöje mottagits som gåfvor af samma riksarkiv; huru på 1840-talet en del af kommerskollegii arkiv, bland annat en mängd kupgabref, såldes på offentlig auktion som makulatur, då en träbyggning inne f dess då varande gård skulle rifvas o. s. v. et är sålunda i hög grad fara värdt, att man äfven vid utmönstringen af armåförvaltnivgens arkiv skall gå temligen slumpvis till väga, såvidt flyttningen nu skall verkställas hals öfver bufvud, helst en verkligt samvetsgrann och tillfredsställande gallring, sådan som den Svea och Göta hofrätter låtit och låter verksiälla af sina arkiv, drager en ganska betydlig tid och medför ej ringa utgifter, i fall kunniga och i öfrigt