Hur mäktigt sången brusar Som manande tillstrid! Hur vänligt sen han susar Med qvällens stilla frid! Du underbara gåfva, Du onämnbara kraft! Hvem kunde värdigt lofva Den makt du städse haft? Se tilda djuren sämjas Vid blinde sångarns fot Och af Arion tämjas De vreda vågors hot! Och väldig mur ses grusas Af hornens gälla klang, Och Valhalls gudar tjusas, Då Brages harpa sang. Hvad makt i dessa toner; Hvad eld i denna sång, Som tjusat millioner Och hejdat verldens gång! Du lefver än på jorden Och gifver elå och mod, Men skönast dock i norden — Der står din ärestod. Ja, här du fordom bodde Bland gudar och bland män, Och evig ungdom trodde Man följa dig. — Och än Utur dim källa tömma Vi kraft och mod och tröst, Och låte sången strömma Ur manligt fria bröst. Haf tack du sångarskara, Som drog åstad till strids! Din ära bergen svara; Kring pannan lagern sprids. I blida sängers fägring, I djerfva sångers prakt Du visat, likt en hägring, Vår odlings gömda makt. Slå högre svenska hjerta Och blixtra öga, du! Ve den vårt land vill svärta! Vi känna vapnet ju: Med kraft i våra sånger, Med eld uti vår barm Till seger tusen gånger Vi höja röst och arm. Has.