befallande mig erkänna, att jag på samma dags förmiddag stulit densamma och öfverlemnat henne till en närvarande landtbo, för att af honom för min räkning försäljas. Jag bedyrade min oskuld, varnande både den gamle mannen och de båda konstaplarne för följderna af att sälunda för ett så groft brott antasta en välkänd och välfrejdad medborgare. Men det oaktadt upphörde icke konstaplarne att. under en begapande folkhops åhörande, håna och skymfa mig såsom en fräck gartjuf. förande mig slutligen, under hotelse att ?de nog visste medel att förmå mig till bekännelse? samt under samma folkhops efterföljande, till polisvaktkontoret. i Adolt Freariks distrikt, hvarest jag änyo uncer kastades ett skymfligt förhör. Jag npprepade min försäkran att jag vore oskyldig till det. ifrågavarande brottet och erbjöd mig att med flera namngifna personers intyg styrka, att jag den dagen icke varit utom hufvudstaden; men. icke destomindre behandlades jag fortfarande så: som den verkliga tjufven och blef i enlighet der-! med af bemälde konstaplar lika skymfligt hemförd till min uppgifna bostad. Icke långt efteråt hade den stulna kons innehatvare erkännt sig vara den verkliga tjufven samt att jag vore en för honom alldeles uvkänd person och till alla delar omedveten om det at honom föröfvade brottet; i följd af hvilken bekännelse de ofta nämnda konstaplarne funno för godt underrätta mig, att jag icke längre behöfde från deras sida frukta nägra trakasserier i och för nämnda mig påbördade tjufnadsbrott.