I Belvedere öppnade sultanen blott två gånger munnen ; ena gången frågade han vid en nästan osynlig bataljmålning, hvilket slag den skulle föreställa, en fråga som icke kunde besvaras, enär det var ett fantasistycke, och den andra gången frågade han huru dyrt ett sådant tafvelgalleri kunde vara. I arsenalen mottogs han af erkehertig Wilhelm med hela generalitetet, och då man frågade honom hvilken afdelning han helst ville se, så gick hans uppriktiga svar ut derpå, att han helst ville hem, en önskan som också strax blef uppfylld. .— Napoleons inkognito. Kejsar Napoleon gjorde resan genom åtskilliga tyska orter till alzburg inkognito, såsom det heter på hofspråket. Men mottagandet skedde så mycket i strid mot den der låtsade anonymiteten, att en tysk tidning deraf tagit sig anledning till följande skämtsamma beskrifning öfver franska kejsarparets ankomst till Stuttgart : Inkognito ankom i lördags afton kl. 8 till Stuttgart en främmande herre med sin hustru från Paris; han begagnade sig af ett extratåg, som bestod af 8 eller 10 vagnar, hvilka alla tillhörde honom sjelf. Herr von Varnbiiler, pappa Taubenheim och herr von Scheeler hade farit de obekanta makarne till mötes ända till gränsen. Ett eller två regementen soldater voro af en händelse uppställda på bangården, och just då herr Inkognitos tåg rullade in, började en tillfälligtvis närvarande musikkår att spela. Äfvenså voro många stuttgartare på benen och en stor del hade föresatt sig att just på den dagen och den stun den bese den nya bangården, hvarför stark trängsel uppstod i dess korridorer och väntsalar. Parisaren, som naturligtvis äfven hört talas om den vackra, nya bangården i Stuttgart, om hvilken ju hela verlden talar, ville, äfven han, se den, och under det hans lokomotiv tog in vatten, steg han ur och tog en promenad genom salarne. Framför honom gingo två wiärtembergska officerare med dragna värjor, tydligen för att bevara hans inkognito. Men det märkvärdigaste var, att då några gatpojkar vid åsynen af parisaren började hurra, följde den bättre delen af publiken exemplet och började äfven hurra: Endast några halftokiga menniskor, sannolikt demokrater eller vurmiga politici, ropade ?Fy! och Tig! det är ju en tyrann! eller 7I borden blygas, tyskar!? och dylikt. Men dessa enskilda remonstrationer förlorade sig i den allmänna demonstrationen, eller åtminstone hade parisaren icke öra för annat än jubelropen, för hvilka han förbindligt tackade. Sedan han hade återvändt till sin fru i galavagnen, sågo båda en god stund ut genom fönstret och smålogo och samtalade på det vänligaste med några förnäma stuttgartare tilldess tåget afgick. Händelsevis spelade musiken då åter upp och de goda stuttgartarne hurrade ännu en gäng till afsked, säkerligen blott för att bereda den lilla näpna frun ett nöje — hon i den lilla svarta hatten, som så intagande och oskuldsfullt helsade ut genom fönstret, der hon stod bredvid sin herr Inkognito. Ty ehuru man väl kunde se, att paret icke längre befann sig i smekmånaden, fröjdades dock de godmodiga stuttgartarne öfver de båda obekantas förträffliga utseende, och de goda stuttgartskorna öfver den äktenskapliga harmoni, som synbarligen rådde hos det såta paret. I ögonen fallande var att just de, hvilka befunno sig i salongsvagnen med herr Inkognito och hvilka buro granna ordnar, i allmänhet sågo ut såsom civilklädda gensdarmer eller tullbetjenter, under det att i de andra vagnarne, hvilka tycktes vara afsedda för betjeningen, man såg finare och förslagnare ansigten, hvilka man häde kunnat tro tillhöra diplomater och hvilkas egare alla buro uniform. Bland andra fjeskade en gubbe omkring .i vagnarne, som tycktes vara gjord af bara guld, förmodligen för att antyda att denne tjenare var trogen som guld. Betjeningen visade för öfrigt mycken sjelfbeherrskning, ty då de goda stuttgartarne läto sitt sista hurra! efterföljas af ännu ett, skrattade ingen, ehuru man kunde se huru mycket det kostade på dem. att låta bli. Förmodligen togo de igen skadan sedan tåget väl kommit ut från stationen. För öfrigt kan det der hurrandet medföra ganska sorgliga följder för wlrtembergarne, ty berlinarne taga alltid mycket illa upp om-man här i landet visar sig vänligt stämd mot parisare, och det kan lätt hända, att om man från Berlin än en gång skickar oss en ockupationskår på halsen, vi till straff få bestå våra preussiska bröder 16 i stället för 8 cigarrer om dagen.