(Insändt.) Om vidsträoktare tillämpning af lag emot Gjurplågerl. Vår tids allmännva bildning har visserligen framtvingat en lag mot djurplågeri, men huru sällan öfverträdelser emot denna lag beifras, bar man tyvärr dagligen tillfälle att se. Vi vilja nu ej särskildt anmärka det endast i Stockholm, men ej i större städer utomlands rädande grymma bruket att tegelkörare och dylika herrar längs efter illa stenlagda gator ansiälla ordentliga kappkörningar med hästar, som nyss förut dregit tuoga lass. Dylika upprörande scener törde hvarje stockholmare ha sett, men ?vidundret vana, som förhärdar själen? samt det vidandret lojhet, som har till grundsats att aldrig blanda sig i andras affärer, för att få blott obeheg till lön, samverka attsöfva de känslor, som mäste mana till beifrande af dylik råhet. Tyvärr ha vi aldrig sett poliskonstaplar beifra rädana förhållanden, hvilka troligen Jigga utom deras instruktioner. Ett ej omedelbart men dock grymt djurplågeri, härledande blott af lättja ochtank löshet är hästarnes däliga skoning. Den som skrifver dessa rader, bor vid Drottningatan och har sett om ej dagligen, åtminstone flere gävger i veckan hästar störta. — Ofiu har han biträdt vid hästens upphjelpande och då nästan alltid funnit, att enda orsaken till fallet varit, att skon på hästens bakfot varit alldeles utsliten. Orsaken till de ofta förekommande fallen ligger visst icke uteslutande i de glatta stenarne, ty fallen kunna bestämdt till stor del förekommas blott genom ett noggrannare besigtigande af skoningen,