Gadolinit. Detta fenomen, som hittills står a ensamt i sitt slag, är ännu oförklaradt. Det är förut på ett ställe i denna uppsats (art. III) sagdt, att det ännu gifves en om ständighet, som kan tjena att styrka den hypotes om vårt solsystems tillkomst, som blitvit uppgifven af La Place. Vi komma: nu dertills Det behöfves icke något särdeles starkt teleskop, för att här och der på himlahvalfvet upptäcka ett stort antal svagt lysande fläckar, som göra kontrast mot de starkt lysande stjernpunkterna. Man märker snart vid användande af större instrumenter att en del af dem lätt låter upplösa sig uti samlingar af helt små, tätt sammanpackade stjernor. De äro aflägsna vintergator. De hafva namn af Nebulosor eller töekenstjernor. Men andra af dessa, även vid användandet af de ypperata mstrumenter man hittills kunnat konstruera, hafva envist motstätt alla bemödanden att upplösa dem. De visa sig endast såsom ett ljust töcken, liksom kometsvansarne. Man har förklarat detta genom deras omätliga afstånd itrån oss; och detta torde väl med en del af dem vara fallet. Herschel d. ä., som ifrigt studerade dem och upplöste en mängd af dem i stjernor, ut tryckte om de oupplösliga, särdeles dem, som voro runda eller elliptiska, med en star: kare ljusnad i midten eller någon af ellipsens brännopunkter, och hvilka man kallar planetariska nebulosor, att de voro verldar i sin födelse eller omogna solsystemer, som arbetade på sitt :ormande, alldeles säsom, efter La Places åsigt, fallet varit med vårt eget solsystem. Det är gifvet, att spektralanalys, ifall den på så ljussvaga föremål kunde användas, skulle gifva den upplysning om dessa himlakroppars natur, som teleskoperna vägrade. Så hear äfven skett. Gåfve de kontinuerliga spektra med mörka absorptions linier, vore deras natur af solar me: ens afgjord, och man kunde då hoppas att med mera fullkomnade instrumenter en gång upplösa dem i distinkta stjernor. Ett första försök med prismat i detta afseende gjordes i Augusti 1864 med en liten, men jemförelsevis ljusstark nebulosa. Öfverraskningen var stor, säger Huggins, när jag säg genom instrumentet och i stället för ett mäånglärgadt band, som en stjerna skulle givit, fann 3:ne isolerade lysande linier. essa utvisade att det ej var en stjernsam liog, på hvilken jag riktat instrumentet, utan en verklig nebulosa. Ett spektrum sf denna natur kan, åtminstone enligt hvad vi hittills hafva 038 bekant, svdast uppkomma utat jus, som utgår från en kropp i gasformigt ållstånd. Urat dessa 3 yrende Inter Futell den ena med den mest intensiva bland dem, hvilka qväfve ger; dem andra Coinciderade med den gröna af vätets linier. Den tredje hade ej nägon motsvarighet i någon af de, 30 ämnen, med hvil.a den blifvit jemförd ). Men utom dessa linier visade sig jemväl en ytterst svag ljusnad, såsom af ett svagt diffust ljus, som syntes härröra från nebulosans midt. Hon måste således hafva en kärna, ganska liten, men mera lysande än nebulosans öfriga massa, och observationen visar att denna kärna ei kan vara af gas, utan mäste bestå af opaka partiklar, antingen i flytande eller fast tillstånd hvitglödande. Det skulle leda till för stor vidlyfiighet, att uppräkna de nebulosor, som blifvit undersökta. Såsom allmänt resultat får gälla, att de flesta af dem, som gifvit kontinuerliga spektra, kunnat med teleskopet upplösas uti distinkta stjernor, och att tvärtom de, som gifvit lysande linier, synas icke vara upplösliga. Utan att våga med säkerhet stå det, synas astronomerna vara ganska benäögn: sill den åsigten, att nebulosorna bekräfta La Places och Hersehels hypotes. Kometerna likna stundom vissa nebulosor till den grad, att maa svårligen genom annat, än genom deras förändringar i läge på himlahvalfvet, kan skilja dem från dessa, Äfven nägra af dem hafva blifvit spektroskopiskt undersökta. 1864 fann Donati, att en liten komet, som då visade sig, gaf ett spektrum som hede 2 lysande limier. 1865 i Januari visade sig äfven en liten teleskopisk komet.. Den syntes i teleskopet säsom en massa af dunst och med rund form. Nära midtes befann sig en liten kärna, sna rare mörk än lysande. När den be.raktades med tillbjelp af prismat såg man tvenne spektra ofvenpä hvarandra. et ena ver kontinuerligt och visade att det ljus, som gaf detsamma, var reflekteradt från solen, men i midten af detsamma fannsen lysande linie. Det läge denna linie hade 1 spektrum låter misstärka, att kometens materie varit analog med den som utgör de gasformiga nebulosörnas. Säsom tesultat af de undersökningar man gjort af himmelskropparne medelst prismat, unser man sig håtva funnit: 1. Att alla fixstjernor, ätminstone de mest lysände, hafva en konstitution, som är analog med vår söls. 2. Att stjernorna innehälla elementer, af hv:Ika ätminstone en del är af sammu slag, som de söm tillhöra jordklotet: 3. Att de färger, en del stjernor ega, hafva sin grund uti de dem omgifvaude atmösferernas kemiska b:skaffenhet: 4. Att det fenomen, som visat sig med sijerban uti Corona Borealis, kanhända kunde utvisa, ått störa och plötsliga förändringar stundom förekomma i dessa aflägna verldar. 5. Alt det finnes verkliga, icke blott sken båra nebulosor, samt ätt dessa binmelskrop par bestå af en lysande gas. 6. Ait kometera materie synes vara ånalog, om ej identisk, med nebulosornas. t) Huggins säger att den ligger helt nära, men sammanfaller icke med en bariumlinie. Den synes likväl våra en jernlinie, emedan den, enligt Huggins egen teckning, coinciderar med den starkaste linien uti jerngruppen. Se Thalen, Om spektralanalys pag. 63. (Insändt.) Om vidsträoktare tillämpning af lag